Amors pilar föll som regn

Väggarna i mitt källarförråd ska renoveras. För ett par veckor sedan ombads jag vänligen att flytta undan "saker jag var rädd om" så att fastighetsskötaren kommer åt att snickra, så det gjorde jag. Men nu har de bestämt sig för att riva hela väggen, och sakerna måste flyttas så det är minst en halvmeters fritt utrymme från väggen.

Men vad fan. Mitt källarförråd är hur fullt som helst. Finns det någon som har ett källarförråd som inte är det, räck upp en hand. Och "en halvmeters fritt utrymme" lät som en omöjlighet, för hela förrådet är typ en meter brett. Det kändes som en jobbig uppgift att komprimera sina ägodelar med 50 %. Jag fick den generösa tidsfristen "över helgen" innan detta skulle vara klart. Nu är det ju Göteborgsvarvet imorgon, så hela morgondagen faller bort direkt. Och på söndagen hade jag på min höjd tänkt ligga på soffan och titta på skräckfilm och äta kexchoklad. Så det måste bli idag. Och idag lider jag om möjligt ännu mer av mitt nackskott än jag gjorde igår, vilket beror på att jag framgångsrikt varit min egen kiropraktor och knäckt loss trilskande kotor med hjälp av en glas-skulptur som jag ärvt av min mormor och som fungerar ypperligt för detta ändamål. Jag gör det dock inte med riktigt samma finess som kiropraktorn utan blir rätt mörbultad av detta, men om jag får välja mellan att vara stel och ha förbannat ont och bara ha förbannat ont så väljer jag det senare. Sån är jag.

Hur som helst så erbjöd sig Jenny att hänga med hem och ge mig ett handtag och då lättade genast molnen från min himmel. Jenny och jag är ett alldeles förträffligt team i de flesta avseenden och speciellt när det gäller att röja. Vi är nästan som de där tanterna i städprogrammet på TV3 (som vi i och för sig aldrig sett, men vi föreställer oss att de är som vi, effektiva och målmedvetna och med förkärlek för tomma ytor), så vi ner i källaren som två yrväder och staplade och fixade till alltihop på nolltid och det blev så mycket plats över att en granne avundsjukt undrade om han fick förvara lite av sina grejer i mitt förråd (svar: aldrig i livet).

Det är i såna situationer som vi fantiserar om att bo i ett stort lesbiskt kollektiv. Tänk vad enkelt allt hade varit då, sa vi till Micke som inte såg ut att uppskatta våra verbala utsvävningar om hur fantastiskt bra vi var på allt vi tog oss för. Han såg dock lättad ut när vi lovade att inte ha sex i kollektivet, varken med varandra eller med honom. Det hade nog blivit lite för mycket av det goda, som det brukar heta.