I catch a lot, sometimes too many

I något sammanhang läste jag ordet "dvärghumor" och kom att tänka på när jag övernattade på ett hotell i Stockholm någon gång förra våren. Hotellfrukost är nästan det bästa jag vet i detta livet, så det dröjde ett tag innan jag märkte att hela matsalen fullständigt kryllade av dvärgar som kilande omkring på flinka små ben och höll sina frukostbrickor högt över huvudena, fast ändå nästan i midjehöjd på vanliga människor. Det var så bisarrt att jag inte riktigt visste vart jag skulle titta, och förklaringen visade sig vara att typ Riksförbundet för kortvuxna människor hade konferens på samma hotell.

När jag berättade detta på jobbet efteråt frågade Tord om jag inte fick en impuls att vilja slita av mig mina flipfloptofflor och slå en hejdundrande trumvirvel på deras små huvuden i kön till kaffeautomaten. Den tanken slog mig aldrig, och jag äger för övrigt inga flipfloptofflor, men nu kan jag inte se en dvärg, eller kortväxt kanske det heter, utan att börja tänka på det. Och då skrattar jag alltid opassande mycket.

Jag antar att det är min tolkning av "dvärghumor". Och att den inte är så politiskt korrekt.