När man hör och läser om folk som köper hus och bostadsrätter idag så känns det nästan som att man härstammar från apornas planet. Eller någon gammal pilsnerfilm med Edvard Persson där alla är fryntligt godmodiga och lite saktfärdiga. Nu verkar det mest handla om att vinna budgivningen och hur mycket man fick gå upp i pris jämfört med utgångspriset. Att köpa en fastighet till utgångspris utan budgivning verkar möjligen vara genomförbart om det handlar om ett mögelskadat korthus utan vatten och avlopp som ligger långt borta från all ära och redlighet. På sin höjd.
Hur det gick till att köpa hus i början av 90-talet:
1. Man åkte på visning.
2. Man åkte hem från visningen, ringde till mäklaren och sa att man var intresserad.
3. Mäklaren sa då att en annan familj precis hade hört av sig och "redan var på banken".
4. Man våndades. Sedan ringde mäklaren igen och sa den andra familjen inte var kreditvärdig*, och sedan fick man köpa huset för det pris som stått i annonsen.
5. Mäklaren ringde sedan till alla andra som varit intresserade och berättade att huset var sålt.
Hur det gick till att köpa lägenhet i slutet av 90-talet:
1. Man åkte på visning.
2. Man åkte hem från visningen, ringde till mäklaren och sa att man var intresserad, men att priset var lite högt.
3. Man föreslog ett nytt, lägre pris.
4. Mäklaren ringde och sa att säljaren accepterat det lägre priset.
5. Mäklaren ringde sedan till alla andra som varit intresserade och berättade att lägenheten var såld.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt med fastighetsmarknaden sedan dess, när "störst plånbok" blev en synonym till "först till kvarn". Jag har inte hängt med. Voogi har kanske någon hållbar teori om utvecklingen.
* Punkt 3 och 4 kan upplevas som något ovetenskapliga, men inträffade så ofta för både oss och våra vänner att vi drog slutsatsen att det var mäklarsamfundens psykologiska vapen som skulle förhindra prutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar