Det finns en bok som heter "Sockerbomben". Den har jag inte läst, ska jag kanske säga redan från början. Men som jag förstått det så är författarens budskap till resten av världen att socker är roten till allt ont och att sockerberoende kan jämställas med vilket drogberoende som helst. Det kan man väl ha en eller annan åsikt om, men det tänker jag inte redogöra för just nu, för just nu irriterar jag mig på hur man ser på det här med "beroende".
Sockerberoende är en biokemisk sjukdom som börjar i hjärnan och som ger konsekvenser på alla plan. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt och andligt. Det har ingenting med karaktär eller att ta sig i kragen att göra. "Vore det så enkelt som att ta sig i kragen skulle vi sälja kragar" läser jag på en sida som jag hamnade på när jag googlade på "sockerberoende".
Men om det inte har med karaktär att göra, vad i hela världen handlar det då om? Jag vägrar köpa det påstående att vissa människor skulle vara predestinerade till beroende av olika slag på grund av obalans i hjärnan eller något annat trams. Det är trots allt ingenting annat än den egna handen som stoppar chokladbiten i munnen. Eller cigaretten, eller brännvinsflaskan eller vad det nu kan röra sig om. Grejen är att det inte är någon annan som gör det åt en, och det är ingen annan som kan lastas för detta, och det är heller ingen annan som kan få en att sluta. Och vill man sluta, så går det. Vill man inte så går det inte. Så enkelt är det.
För hur kommer det sig annars att vissa f d missbrukare klarar av att sluta missbruka och börja leva ett så kallat normalt liv, och att andra inte klarar det? Om missbruket från början var en konsekvens av en biokemisk rubbning som man inte kan rå för och inte göra någonting åt, har den plötsligt som genom ett trollslag rättats till för vissa men inte för andra? Varför skulle det inte kunna handla om att vissa har bättre karaktär och är mer motiverade till att förändra sin situaton än andra? Men nej, då har man plötsligt gett individen ett eget ansvar för sitt agerande och dess konsekvenser, och det är ju betydligt enklare att skylla det på någonting annat. Samhället, taskig barndom, obalans i hjärnan.
Jag säger inte att sockerberoende inte finns, även om det känns som ett nutida konstruerat i-landsproblem av stora mått. Hur sockerberoende var folk för 25-30 år sedan, när man glatt sockrade på allt från filmjölk till pannkakor och drack O’boy vareviga dag? Inte ett dugg vad jag vet, och hade någon föreslagit en "kognitiv beteendeförändrande metod" för att råda bot på suget efter lördagsgodiset så hade väl folk förmodligen skrattat ihjäl sig.
Men visst, det är säkert bra att de som känner att de inte kan hantera sitt ätande på egen hand får hjälp. Men sluta friskriva folk från det egna ansvaret genom att prata om sjukdomar i hjärnan som om den var en autonom enhet. Det är ingenting annat än den egna viljan som förändrar situationen. Och hur svårt kan det vara? Det är faktiskt bara att låta bli att köpa och stoppa i sig den där chokladkakan eller den där Cocacolan. Vore det krig och ransonering skulle man bli tvungen att förändra sitt beteende, fast nu måste man kanske inte ta till så drastiska metoder. Det går alldeles utmärkt med bara helt vanligt jävlaranamma och vilja att förändra sin situation istället för att se sig själv som ett hjälplöst offer. Med andra ord, det som brukar kallas för karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar