Att om jag dör på något våldsamt vis så dör jag dock som en svensk polis.

Jag gillar svensk polis. Åtminstone på tv, för jag har till all lycka knappt haft någonting med polisväsendet att göra i hela mitt liv. Så präktig och lyckligt lottad är minsann jag. Det är nästan lite mesigt, alla verkar ju ha ett mer eller mindre ljusskyggt förflutet och har periodvis gått som barn i huset på polisstationen och är hej och tjena med vartenda blåljus på stan. Fast det kanske är jag som har suspekta vänner i och för sig. 
Mina polisärenden sträcker sig till besök på passexpeditionen (fast det räknas ju knappast till den riktiga polisen) och en gång blev jag kallad till polisstationen för att avlämna ett vittnesmål till ett synnerligen intetsägande brott ("hinder i trafik", åtalet lades ner nästan innan jag hade öppnat munnen). Jag känner att detta blir ett blekt kapitel i mina memoarer och därför kastar jag mig ut i fiktionens värld istället. 

För den svenska tv-polisen, det är grejer det. Beck och Wallander och Hassel och grabbarna, det är riktigt hårdkokta män som inte räds någonting men som ändå har ett rikt flödande känsloregister under den där tuffa och liksom fulsnygga ytan. De gör ständigt om samma dumdristiga misstag, som att springa in ensamma i hus där man på förhand kan ana sig till att de mest ruggiga typer väntar med skarpladdade vapen, men det ordnar sig mirakulöst nog alltid upp sig utan någon större blodspillan. Det är god och hederlig underhållning och jag ser fram mot varje ny polisfilm, som nu när Beck visas på söndagskvällarna. Trots att jag har sett alla filmerna minst en och oftast flera gånger. Trots att jag vet vem mördaren är och hur det kommer att sluta. Trots att filmen slutar 23.10 och min väckarklocka ringer 04.45. Det är kärlek...på något sätt.

Dock finns det några saker jag vill ta upp till diskussion när det gäller svenska polisfilmer i allmänhet och Beckfilmerna i synnerhet.

• Allmänt I: Varför är poliser aldrig lediga? Det spelar ingen roll om det är mitt i natten, femtioårskalas, söndag på Skansen eller mitt i en romantisk middag med levande ljus, har det begåtts ett mord någonstans i stan så ringer man till just den polisen som råkar befinna sig mitt i ledighetens guldglans, man riktigt ser hur skönt det är för polisen att koppla av från sin slitiga vardag. Och så ringer det och samme polis svarar alltid korthugget Jag kommer efter att ha ställt några korta frågor, och seglar sedan ut från stället där ledigheten avnjöts och lämnar besvikna fruar och barn i sitt kölvatten. Aldrig att man får se att någon blir uppringd på jobbet.
• Allmänt II: Varför måste det alltid vara en hel delegation polismän som travar iväg till bårhuset? På plats finns en obducent som står och drar av sig gummihandskar och drar upp lakanet över likets huvud i ett och samma handgrepp, man får nästan intrycket att poliserna traskat in och avbrutit själva obduktionen. Med nästintill obscen talträngdhet ger sig obducenten sedan hän åt beskrivningar av de mest intima detaljer i människokroppens sammansättning och poliserna ser samtliga lite illamående ut och avböjer hastigt det generösa erbjudandet att få ta en närmare titt på liket. Går det verkligen till så här? Är det inte rimligare att obducenten har ett litet kontor där man träffas? Och måste man verkligen träffas personligen? Kan obducenten verkligen inte maila eller faxa över sin rapport till polishuset istället?
• Allmänt III: Vilket genast för tankarna till nästa gåta, och det är varför alla poliser alltid måste åka ut och besöka alla människor som figurerar i en utredning personligen? Går det inte lika bra att ringa och säga Hej, mitt namn är Kurt Wallander. Jag undrar om ni känner en man som heter Knut Karlsson? Jaså inte det. Men tack ska du ha ändå. Hej då. Nej, istället ska två poliser lägga en halv arbetsdag på att åka till de mest avlägset belägna platser och vandra omkring där på måfå tills de hittar en man som kanske står och tjärar en båt vid en strand. Eller en kvinna som arbetar i trädgården på en kolonilott i området som Gud glömde. Något sånt. De är aldrig hemma hos sig och bara slappar, de har dessutom aldrig några direkt värdefulla upplysningar att ge, i alla fall inte i ett första skede. Sedan kan de i och för sig komma på andra tankar, men ändå. Hade det inte räckt med ett telefonsamtal?
• Allmänt IV: Hur kommer det sig att alla polisstationer utgörs av enorma kontorslandskap där tjogvis av poliser, oavsett tidpunkt på dygnet, vandrar omkring som osaliga andar, telefoner ringer, vittnen och anhöriga kommer indråsande hur som helst och vill omedelbart träffa den som är ansvarig för utredningen och plötsligt kommer någon springande och säger saker som Det var inte hans DNA och alla uppfattar det omedelbart och börjar jobba i en ny riktning. Jag skulle få hjärnblödning efter en kvart i en sån miljö. Det kanske är förklaringen till varför alla poliser åker miltals för att träffa ett obetydligt vittne. De står helt enkelt inte ut.
• Allmänt V: Hur kommer det sig att ingen någonsin stänger av sina mobiltelefoner när de är på sjukhus? Jag vet att man inte behöver göra det överallt längre, men  poliserna är påfallande ofta på akuten eller intensivvårdsavdelningen där det verkligen borde finnas känslig utrustning, men det är inget som hindrar dem från att gladeligen både ringa och ta emot samtal. Och ingen säger till dem heller.
• Beck-specifikt: Varför går alltid Martin och Gunvald omkring och är finklädda i slips och kostym på jobbet? Jo, jag vet att Gunvald är en snobb, men å andra sidan borde väl både han och Martin vid det här laget ha lärt sig att de förr eller senare alltid hamnar i situationer där de tvingas löpa gatlopp för att jaga mördare över stock och sten, kallsvettas vid mordhot samt fingra på blodiga lik och andra aktiviteter som riskerar att besudla de dyra kläderna. De måste ha ett kemtvättskonto som inte är av denna världen.
• Specifikt för Beck-filmen Annonsmannen: Hur kommer det sig att mördaren, som enligt uppgift suttit inspärrad på psyket sedan 11-årsåldern och var allmänt rubbad, hade körkort? Inte för att jag om lämplighetsintyget grundar sig på medicinska kriterier, men ändå. Är det rimligt att man ges rikliga tillfällen att övningsköra och plugga teori när man vårdas på mentalsjukhus? Eller ok, han hade kanske inte körkort, men han kunde ju i alla fall köra bil. Får man lära sig det när man är inspärrad på institution?

Ok. Jag lovar att jag aldrig någonsin ska ge mig på att regissera svensk polisfilm. För då hade det förmodligen bara varit en handfull scener med skakig handkamera av småskabbiga poliser i träningsoverall som sitter på små kontor och ringer oändliga telefonsamtal. Nähä, inget svar där heller, säger han kanske till kameran efter fem minuter av flinkt knappande på telefonen. Det går lite trögt med den här utredningen. Bäst jag kollar om jag fått något fax från obducenten. Nähä, inte än. Äh, jag tror jag tar kompledigt i eftermiddag. 

Som sagt. Jag lovar att låta bli.