När alla andra ser Rapport och Aktuellt

På tal om saker som är som i filmer. Idag besökte jag Hässleholms järnvägsstation. Eller resecentrum heter det väl kanske nu för tiden. Ett resecentrum brukar vara något av en samlingsplats för diverse vinddrivna existenser och Hässleholm är inget undantag. Oftast sitter de vinddrivna bara där och mumlar och sluddrar lite otydligt med varandra och åt förbipasserande och man lägger inte mer märke till dem än man gör med bänkarna i väntsalen. De hör så att säga till inventarierna.
Idag hedrades i alla fall resecentrum med ett lite mer färgstarkt inslag i a-lagsfaunan. En jovialisk rundlagd herre i femtioårsåldern med en trettiosjua Smirnoff stadigt förankrad i högerhanden. Han satt på en bänk utanför väntsalen och höll låda, och han pratade en stockholmska som hade gjort vilken söderkis som helst grön av avund. Eller pratade var nog inte rätta ordet, för han hade röstresurser som inte var av denna världen. Jag hörde vartenda ord han sa, trots att jag stod 20 meter därifrån och lyssnade på Rage Against The Machine i mina Koss Spark Plug som nästan stänger ute allt ljud även om man inte har musiken på.  Tjena tjena, dånade det med tordönsstämma över resecentrum så fort någon gick förbi, och det gjorde det ju hela tiden. Varje gång han fick syn på något som han kunde identifiera som motsatt kön vrålade han Hallå hallå älskling, kan du runka mig med vita handskar? Det var det ingen som kunde. Eller ville. Då tog han en klunk ur flaskan och skrattade då det dånade över halva Hässleholm innan han satte igång med sitt Tjena tjena igen. Man kan inte påstå att det vilade några som helst ledsamheter över denne pilsnerfilmsdialektens siste förvaltare. Det var nästan så att jag förväntade mig att en fryntlig polis på cykel skulle komma och hötta godmodigt med batongen och säga Men hör nu Nilsson, nu får Nilsson allt ta och packa sig hemåt. Annars ska en annan se till att Nilsson hamnar i finkan. Godafton på sig! Men så roligt blev det aldrig.   

Bredvid mig satte sig en man med indiskt ursprung. Han hade kostym och portfölj och såg strikt affärsmässig ut. Han tog upp en vit näsduk ur fickan och baddade försiktigt sin panna eftersom det hotade att tränga fram en svettdroppe. Han torkade nogsamt av sina händer, vek prydligt ihop näsduken och stoppade tillbaks den i fickan igen. Sedan plockade han helt oväntat fram en dosa snus och satte effektivt igång att packa ihop den största mullbänk jag sett i hela mitt liv. Den tryckte han upp under överläppen med sådan kraft att överskottet föll som ett stilla duggregn över slips och skjorta. Därefter plockade han upp och fördjupade sig i ett kvarglömt nummer av Se & Hör och var som döv och blind för denna världen. Särskilt intresserad tycktes han vara av Carolina Klüfts förestående bröllop.  

Sedan kom tåget och det var kanske lika bra. There is no spoon!