Igår när jag pratade med K i telefonen så frågade jag lite sådär som ett barn gör, vilken ponny får jag rida ikväll? Hintade sedan om att jag skulle tycka det var kul att få rida Gossen, eller möjligen Spanjorskan, och det fick jag! Gossen alltså. Är lite kär i honom, även om han är kanske norra Europas lataste ponny. Men han är fin att rida och trevlig att sitta på. Fick fram honom rätt bra igår, det är lite som med Köttbullen att man liksom får ange ramarna redan från början för vad man förväntar sig och så hålla en konsekvent linje med idel framåttänk och inte tillåta något såsande.
Just nu är vi sista gruppen för kvällen, om ett par veckor startar en ny grupp efter vår men igår fick vi alltså en diger uppgift med att vandra iväg med hästar till hagar samt kvällsfodra de som stod inne. Vi var bara fem stycken också så det tog sin lilla tid. Ponnyerna går i en av hagarna som är längst bort från stallet, men det var piece of cake att gå dit med Gossen. Han är nämligen helt obrydd med att vara själv, till skillnad från Köttbullen som håller på att klättra ur boxen när de andra går, och när man går ensam med henne till hagen så är hon rent vidrig att leda, hetsar och stressar och gnäggar efter sin flock och när någon svarar (som de alltid gör) så blir det sju resor värre. Hon är lugn att leda när hon har sällskap, men det uppstår alltid en situation där hon ska prova om det går att beta samtidigt och hon är stark som en björn och har slitit grimskaftet ur händerna på mer än ett barn i sin strävan efter det gröna guldet. Jag har väl lite mer att sätta emot, men kul att leda henne är det inte. Men Gossen är det en ren fröjd att gå med, han bara lunkar med som en stor hund och tittar varken efter gräs eller andra hästar. Sa till L att jag gärna ser honom som min tisdagsponny framöver, men vi får väl se hur det blir med den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar