The Dance Club

Sitter här och nu är det fredag, målbilden efter vad som känns som en evig räcka av långa och strävsamma dagar och flängande hit och dit. Nu ska jag bara beta av den här arbetsdagen också, sen väntar 48 timmar med egentid och utan jobb. Hoppas jag i alla fall. 

Igår var det träff i CLUB ROMIF, den här gången gav vi oss själva dispens från regeln att gå på den film som visas i salong 4  klockan 18 som var The life of Chuck, som jag i och för sig mycket väl kunde tänka mig att se även om man ju blivit besviken på filmer som baserats på Stephen Kings berättelser fler gånger än man blivit hänförd, men så har jag och min dotter en gemensam guilty pleasure och det är  en viss typ av svenska filmer, och då menar jag inte precis verk av Ingmar Bergman och Ruben Östlund, utan den lite lättsammare typen i stil med Änglagård och Tomten är far till alla barnen. Så därför gick vi till salong 2 istället för att se The Dance Club. Det var vi HELT ensamma om att göra. Jag tyckte väl helt ärligt inte att beskrivningen av filmen lät sådär jättekul, men den var faktiskt oväntat bra. Kanske lite väl långsökt och samtidigt förutsägbar ibland, och själva dansen tog väl också lite väl mycket plats om ni frågar mig. Men man blev ändå lite glad av den. Det piggade upp. Det behövs. 

Idag är det jobb, sen intervallträning, sen handla och så hem och så tre-två-ett: påbörja helgen. Som väl lär vara försvunnen i en grisblinkning, men det är ju så det funkar.