Open skies are my scene, that's why I won't get caught

Men vilken DJÄVLA dag jag hade igår? Hade ju en rejäl bajsmacka att ta tag i, nämligen att prata med person A om hur hen förhåller sig till person B. Har ju känt av ett bra tag ett det är något som skaver, de två kan verkligen inte prata med varandra utan att det är taggarna utåt hos antingen den ena eller den andra, oftast båda, fast på ett rätt så subtilt sätt.  Enligt person B så pratar person A över huvudet på hen, till exempel så satt person B och hens kollega, person C, på person B:s rum och då kom person A och skulle informera om något och adresserade det "så att du vet om det, person C" som om person B inte existerade. Plus att det enligt person B förekommer en stadig ström av små pikar och negativa/kritiska kommentarer som som var och en för sig kanske kan viftas bort som bagateller, men den samlade effekten av dom blir något helt annat.  Till saken hör att person A är dubbelt så gammal som person B samt platschef, och därmed borde vara the bigger person i alla avseenden, kan man ju tycka. 

Nu hade bägaren i alla fall runnit över för person B, och droppen var att person A hade kritiserat person B inför hela arbetsgruppen för att hen inte hade sin jobbtelefon med sig på den här gemensamma personalaktiviteten "för det är faktiskt arbetstid och då ska man ha sin jobbtelefon med sig" på ett sätt som person B uppfattade som otrevligt. Till saken hör också att vi på vårt jobb generellt är sämst i världen på att vara nåbara när vi inte sitter vid datorn. Min jobbtelefon ligger till exempel alltid på laddning på mitt kontor oavsett var jag är, det är som om jag fortfarande hade en fast telefon, och jag är långt ifrån ensam om det, och det är liksom inrotat i företagskulturen att man kan ju  alltid prova att ringa, men får man inget svar så får man traska iväg och leta upp personen ifråga och det senare är mer regel än undantag skulle jag nog säga. 

Jahapp, eftersom jag är person B:s chef och därmed också ansvarig för att hen har det bra på jobbet så fick jag den tvivelaktiga äran att knata iväg till person A och "ta ett snack". Person A är, skulle jag säga, rätt  så snarstucken och lättstött, går snabbt i försvarsställning om det så bara handlar om att man tycker att ett annat kaffe är godare än det som person A tycker man ska köpa in till den gemensamma kaffeautomaten, samtidigt som hen, lite motsägelsefullt, inte det minsta blyg för att sticka ut hakan. Det är ju, tycker jag, generellt rätt svårt att förhålla sig till en person som både har en rätt så offensiv approach OCH vänder taggarna utåt så fort man säger något som kan uppfattas som kritik. Jag är ju gift med en man som av olika skäl är väldigt lättstött och extremt känslig för kritik, plus att jag är ju mellanbarn, den eviga medlaren om man nu tror på sånt, men jag tycker nog att jag behärskar konsten att ta upp känsliga saker på ett förhållandevis hyggligt sätt. Fast det hjälpte inte, för person A vände direkt alla taggarna utåt. Först sa jag att jag hade känt av att det liksom skaver i deras kommunikation (vilket var exakt samma som hände med en tidigare medarbetare som var litegrann som person B i vissa avseenden men i min värld så ska man väl FAN inte behöva kila omkring och utstråla att man är till lags som en strykrädd hund bara för att please:a andra så länge man sköter sitt jobb). Nä, det var ju inget som person A kände igen, tyckte hen, och när jag kom med exempel som person B tagit upp så viftade hen bort det med att det var person B som var överkänslig, misstolkade, etc. Tog då upp det där telefonsamtalet som jag råkade få höra, och jag sa att där framgick det ju med all önskvärd tydlighet att person A har ett horn i sidan till person B, även om det nu inte var för mina öron, och jaha, då handlade det om att person A var på ett visst sätt och reagerade på när andra var på ett visst sätt och det var något som person A enligt sig själv "hade jobbat med i hela sitt yrkesliv" och det borde person B också göra. Jag sa absolut, det finns två sidor och versioner av allt och person B kan och ska absolut tänka på vad hen förmedlar, MEN det är ändå lite skillnad på att vara platschef och hur man talar till en som är 25 och varit anställd i knappt ett år, tycker i alla fall jag. När jag sedan föreslog att vi skulle sätta oss ner tillsammans, person A, jag och person B så fick jag svaret Det behövs inte alls, från och med nu ska jag  bara hålla mig här på min kammare och bara kommunicera med dom via mail så blir det inga missförstånd på ett sätt som verkligen gav passiv aggressivitet ett ansikte utåt. Enligt person A så var allting, inklusive debaclet med jobbtelefonen, sagt "på skämt" och sen hade hen "lagt locket på" (vilket inte var person B:s version av vad som hänt) och när jag sa att jag utgår från att det inte finns något ont uppsåt i det här, men nu är det ju så att person B har uppfattat det på ett annat sätt och hen har ju rätt till sin upplevelse och sina känslor precis som du har rätt till din upplevelse och dina känslor, och då satt person A och signalerade att det var det dummaste hen hört i hela sitt liv. Till slut tyckte jag att det fick vara nog med inlindandet och sa att nu känns det faktiskt jättemärkligt att du sitter och hånler och himlar med ögonen när jag berättar hur en person på vår gemensamma arbetsplats uppfattar dig, och då var ju det inte heller bra såklart. Jag stod på mig angående att vi måste sätta oss ner alla tre och klargöra vad som är missförstånd och liksom rensa luften, och då var det "ja, inte denna veckan i alla fall för jag ska jobba hemifrån resten av veckan" och då föreslog jag måndag och då gick inte det heller för då var det något annat, men nu har vi bokat in ett möte på tisdagen. To be continued, antar jag.  Känns väl sådär, men jag tycker i alla fall att jag har gjort vad som kan förväntas för att stötta person B som ju är en person i mitt team, sen får väl person A ta ansvar för sig och sina känslor och sitt agerande när hen lugnat ner sig. 

Sånt där dränerar ju en verkligen på energi, och när jag kom tillbaks till mitt kontor och skulle börja jobba med det som jag VERKLIGEN borde göra så kom städerskan. Vi har en städfirma som vi väl är "sådär" nöjda med, men vi har också sagt att det är bättre om den person som är kontaktperson med städfirman tar upp med städfirman eller städerskan vad som inte fungerar på ett lugnt och sakligt sätt istället för att städerskan ska utsättas för en skur av klagomål. Så nu hade kontaktpersonen tagit ett snack med henne och sagt att det fanns ett visst missnöje som grundade sig på att det finns en lista där det tydligt framgår vad som ska göras och med vilken frekvens och sen finns det ändå otaliga exempel på att det inte görs. Jaha, då hade väl städerskan inte tagit det så bra heller, så hon kom till mig och undrade om jag tyckte hon städade dåligt och då var jag lite kvar i mitt sanningssägar-mode så jag bara ja hördudu, ibland tycker jag det finns vissa grejer som du kunde göra lite bättre, och så gav jag exempel på att hon ofta hoppar över att damma fastän det står att "dammtorkning av fria ytor" ska göras två gånger i veckan i städschemat, och sen tog jag upp att det har hänt att hon glömt att fylla på toapapper och så avrundade jag det lite med att "ja, du vet det är ju inte roligt när man sitter på toa och upptäcker att det inte finns något toapapper", lite halvt på skämt sådär för att lite ta udden av det hela. Fick då till svar att hon hade ju jättemånga andra toaletter att städa. Jaha? Tänk om man jobbade på McDonalds och glömde att packa ner en hamburgare i ta med-påsen med motiveringen att man har så många andra hamburgare att steka? Eller om man jobbade på förskola och glömde ett barn och ursäktade det med att man hade ju jättemånga andra barn att ta hand om? Och så vidare, det var väl för fan inget argument, men jag kände att det där är inte min sak att dividera om. 

Jobbade vidare, kom till slut hem, gick en promenad (tolv plusgrader! yay!), städade, gjorde fotrehab. Lade mig sedan som en död sill i soffan. Min man kom hem och undrade om vi skulle ha filmkväll. Ja, men det får fan vara något lättsmält, sa jag men ingen av oss kom på något så det slutade med att vi låg i soffan och läste istället. Sen kom vi på att vi hade skraplotter kvar som ridklubben sålde, så vi skrapade och drömde kort och flyktigt om miljonvinster men det landade på 125 kronor.

Idag ska jag jobba som en jävel, sen till veterinären med Tage, sen förhoppningsvis hem och hinna lämna hundarna innan jag ska tillbaks till stallet igen för möte. Sen är det fredag! Helg! Yay.