B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 13: Annikas ridskola

Boken börjar med att ANNIKA (15, på det sextonde) har tagit ett sabbatsår från den skola hon ändå verkar ägna minimalt med tid åt med tanke på sin internationella hoppkarriär, och tillsammans med HARRY övertagit ridskolan i Östervik av LÖJTNANT STARKE som tröttnat på den. Han, Starke, säljer förstås av de bästa hästarna och kvar blir fem rätt skraltiga hästar att börja med, plus FILUR som BETTINA generöst lånar ut. Harry är i vanlig ordning i Norge och jobbar och låter Annika och Bettina (fortfarande åtta år) sköta hela alltet själva (alltså, vilken djävla partner? Man hade ju varit pissförbannad på Harry om han funnits på riktigt). 

Det behövs fler hästar till ridskolan, den svårridna TURK som i princip bara Annika klarar av, går förstås inte att använda, det är ju sen gammalt. Pengar är det ju såklart lite skralt med såhär i uppstarten. En dag får Bettina syn på en annons i tidningen om ett sjuårigt fuxsto, JULIA, som Bettina köper osedd över telefon och är det någon som blir förvånad över detta så är det i så fall Annika som såklart vill att de ska vänta tills Harry kommer hem, men Julias ägare verkar inte tycka det är det ringaste konstigt att sälja en häst till en åttaåring utan att ens kräva betalning i förskott (alltså!) så en dag kommer Julia bara (ja, i en lastbil, det var inte som att hon själv kom intravades till Österviks ridskola).

Alla blir förtjusta i Julia (fast Annika ängslas över vad Harry ska tänka om Bettinas tilltag även om de köpt henne för sina sparpengar och alltså inte belastat verksamheten med utgifter), det enda problemet med henne, Julia alltså, är att hon är "lite tjock" och Annika ska se till att Julia sätts på diet men då kommer Harry och med en enda blick kan han avgöra att Julia inte är tjock utan dräktig. Sen nedkommer Julia med inte bara en utan TVÅ föl som alla givetvis blir helförtjusta i men som Harry den allsmäktige surmulen avfärdar som ynkliga krakar som det aldrig kommer att bli något med. 

Som av en händelse får en reklamperson nys om tvillingfölen KNOLL och TOTT (hatar den typen av namngivning, i vårt stall köptes det till exempel in två ponnyer som döptes till Kalle Stropp och Grodan Boll och hur kul är det att några år senare ha en ponny som heter Grodan Boll när inte Kalle Stropp längre finns kvar?) och inser att här finns det stålar att tjäna. Han använder fölen i en reklamkampanj för ett tillväxtfoder och pengar strömmar in till ridskolan till Annikas glädje och Harrys förtret (inte pga pengarna utan primärt för att han tycker att den här reklammannen är mer än lovligt fjantig plus att det har blivit ett djävla spring i stallet p g a fölen och säga vad man vill om Harry men han kan tydligen inte se att ibland får man ta det onda med det goda) och så blir TV intresserade och vill göra en film om Bettina och fölen och Annika skrattar kanske inte hela vägen till banken, men något ditåt.

(En liten parentes: Harry kommer med den strålande idén att låta bygga en rasthage till fölen bakom stallet, och här får vi en liten inblick i hur det kunde vara på ridskolor förr, där hästarna stod uppbundna i sina spiltor dag som natt och väl på sin höjd fick gå på bete några veckor på sommaren. Det var inga konstigheter, men allt var alltså inte bättre förr).

 

I stallet finns Bettinas antagonist STINA som figurerat lite till och från i tidigare böcker, kanske mest för att ge svartsjukan över den eviga åttaåringen Bettinas onaturliga skicklighet med hästar i allmänhet, och ridning av Filur i synnerhet, ett ansikte. Såklart blir Stina både avundsjuk och missunnsam när Bettina får sola sig i stjärnglans och hon själv får höra "du där, lilla tjockis, flytta dig ur bild" av fotografen (helt rimlig sägning på 60-70-talet ändå). 

Då gör Stina något förfärligt, hon släpper i hemlighet ut fölen ur deras (nybyggda) inhägnad och de rymmer (såklart när TV-teamet är på ingång och i startgroparna för filminspelningen). Panik uppstår när detta uppdagas (fast med tanke på att en häst blir stulen eller rymmer eller försvinner på något annat sätt i princip i varenda bok så borde ju gänget kring Annika vara extremt luttrade över förlupna hästar), alla är ute och letar men såklart är det Bettina som upptäcker att fölen har rutschat ner i en ravin och där hamnar hon själv också och det är omöjligt att ta sig upp, men Harry lyckas förstås inte bara hitta henne utan också med hjälp av TEDDE att fira ner ett rep och fiska upp alla tre välbehållna. Alla är lyckliga igen utom Harry som tycker att fölen mest är till besvär (och inte är blyg för att lägga sordin på stämningen och säga det när alla andra är överlyckliga att allt slutat väl), och så Stina förstås, som tyngs under ett enormt ok av dåligt samvete. Hon biktar sig för Annika och Annika visar upp en storsinthet som skulle få alla katolska präster i hela världen att avundas och säger att det här ska vara hennes och Stinas hemlighet.  

En dag får Bettina ett brev från BITTE, som äger LUCKY BOY, a k a Skräcken i Annika möter Skräcken. Det visar sig att hon numera rider och tävlar med Turks bror PILO och tycker att det skulle vara spännande att få möta Turk och Annika på en tävling. Alla blir förstås eld och lågor och gänget från Östervik åker på nämnda tävling och efter en spännande omhoppning blir det till slut ett delat förstapris mellan Turk och Pilo eftersom de ju delar DNA och därför per definition är exakt lika bra. Slutet gott allting gott, osv. THE END.