So sweet and scarlet and free

Igår knogade jag på med mitt jobb, hade ytterligare en lång radda av svordomar med adress till Herr Dysterkvist p g a dålig överlämning som jag fick ta istället. Jag kan ju fatta att när man väl har tagit steget och sagt upp sig så är inte motivationen på topp, men vad jag inte fattar är folk som inte bemödar sig med att ändå försöka lämna lite snyggt? En f d arbetsgivare är väl ändå någon som man tänker att man eventuellt ska kunna lämna som referens någon gång, och vill man då att det sista man ska minnas är någon som rent ut sagt skiter i både sitt jobb och att lära upp sin efterträdare? Nu tror jag inte att Herr Dysterkvist skulle lämna mig som referens, men det är ju inte heller så att jag håller tyst om vad jag tycker om honom i det avseendet. 

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga ställe och sprang, eftersom jag skulle stanna kvar i stan efter jobbet. Tänkte att jag skulle testa att springa en hel runda istället för intervaller. Sprang (eller om man vill vara taskig, "sprang", för fort gick det ju såklart inte) 5,5 kilometer och det kändes SKITBRA. Kände mig  faktiskt extremt nöjd med mig själv. Åkte sedan och handlade till den gemensamma jobbfrukosten imorgon eftersom det är min vecka, åkte tillbaks till jobbet och lämnade den samt jobbade lite till, åkte sedan till sjukhuset eftersom jag hade en tid hos en öron-näsa-hals-specialist inför operationen-to-be. Eftersom den här tumören är liten och ligger precis under huden så har jag hela tiden tänkt att det är en liten och okomplicerad operation som man fixar med typ lite tandläkarbedövning, skär upp ett litet snitt, plockar ut vad man ska, tejpar igen och så får man gå hem igen. Nej, nej, nej, så var det inte alls. För det första sker det under narkos. Jag tror inte ens att dom gör det med lokalbedövning i Afrika, sa doktorn som  såg ut att vara en barnläkare, alltså en läkare som själv är ett barn. Kollade upp honom sen (har någon träffat en läkare som heter typ Erik Andersson eller Maria Svensson? de kan ju inte vara många, tycker alla har helt unika namn men det gör det ju också enkelt att googla upp basic information om dom), han var 41 år så det var väl kanske ändå inte jättebarnsligt även om han talade om Afrika som om det vore ett land och inte en kontinent, men det är det ju många som gör även i min generation, eller kanske i synnerhet i min generation. För det andra så var snittet som skulle skäras upp rätt så mycket större än vad jag trodde, tumören sitter ju i en spottkörtel under käkvinkeln kan man väl säga, men snittet skulle vara  snudd på från bakom örats ovansida och sedan långt ner på halsen och beroende på hur den, tumören alltså, sedan "bjöd till" (konstigt uttryck men det kanske är en fackterm?) så tog man bort olika mycket vävnad och beroende på hur mycket man tog bort så kanske man fick stanna över natten, kanske också inte men man planerade alltid för det. 

Sen fick jag veta allt om riskerna, jag antar att de måste informera om sånt, men det var fan inte kul att höra. Nerver är inblandade och vill det sig illa kan man, beroende på vilken nervgren som skadas, antingen bli förlamad i halva ansiktet och gå omkring och se ut som att man har fått en stroke resten av livet, eller bli förlamad i pannan och gå omkring och se botoxad ut resten av livet, eller så kan man skada en tredje nervgren som går över kinderna och då var det tydligen inte så farligt om man skadade den för då fanns det andra nerver som kunde kompensera. JAMEN DET HÄR VAR JU INTE SÅ DJÄVLA KUL? Såklart, om alternativet är att ens godartade (som den är nu) tumör blir elakartad (vilket den kan bli, så därför opererar man alltid bort den här typen av godartade tumörer, till skillnad mot en annan typ av godartad tumör som håller sig snäll och harmlös och som man kan leva med resten av livet om man inte besväras av den, men det här rör sig alltså om en lite halvlömsk typ som kan ha en ondskefull agenda lurande i sig om det vill sig illa) så är ju alternativet att se ut som Quasimodo i ansiktet resten av livet ändå ett rimligt alternativ till cancer och död. Nu var det här ju inget vanligt förekommande fenomen, men någon ska ju vara den första och det kan ju lika gärna vara jag. Men det  där får väl sorteras in under kategorin saker man får ta tag i om de inträffar. 

Kollade sedan blodtrycket och det var högt, inte jätte men ändå så högt att det inte låg inom normalspannet. Kan vara att du är stressad när du har hört oss prata om operation, vi ser det hela tiden, sa en jättesnäll sköterska. Så nu ska jag gå till vårdcentralen och mäta om trycket där och om det fortfarande är högt så får man börja medicinera. Det var en liten otippad vändning som jag inte såg komma för jag har alltid haft ett helt normalt blodtryck och eftersom jag mår bra så har jag inte skänkt en tanke på att det skulle vara på något annat sätt, men man är ju inte 20 längre så det är väl bra att få koll på det så man inte går omkring och sliter på sina kärl i onödan. Om det nu är så alltså, men det är väl bara att gå till vårdcentralen och kavla upp ärmen och ta reda på fakta.  Eller ja, man får väl beställa tid. Eller hur man nu gör, får väl ringa och kolla, ytterligare en grej på den milslånga to do-listan som jag inte riktigt kände att jag behövde just nu, men det är ju bara att göra. 

Operationen ska i alla fall inte bli av förrän senare i vår, typ: "innan semestern" så det är ju i alla fall inget som bedöms som superakut, så det är väl positivt antar jag.  Coming up är: göra ett EKG, det är tydligen rutin, samt träffa narkosläkaren. Antar att narkosläkaren då ska berätta att det finns en risk att man aldrig vaknar ur narkosen? Brr. Jaha, men det är väl bara att kämpa vidare. 

Idag är det i alla fall fredag, inget planerat för helgen och dessutom är det mars imorgon. Vår! Härligt!