Demon Copperhead

Har läst Demon Copperhead av Barbara Kingsolver och det ska du också göra, det är en order. Detta är handlingen: 

Demon Copperhead kommer till världen på ett badrumsgolv i en husvagn. Hans artonåriga mamma ligger utslagen av droger och är knappt vid medvetande. Så börjar Demon sitt liv, redan på förhand dömd till en tillvaro kantad av fosterhemsplaceringar, utsatthet och missbruk.

I Lee County, Virginia, i Appalachernas sydliga delar växer Demon upp. Här är fattigdomen lika självklar som luften man andas och här marknadsför läkemedelsindustrin skoningslöst sina opioider mot de redan utsatta. Missbruket växer till en epidemi som slår hårt mot hela samhället.

Utan några andra tillgångar än sitt kopparfärgade hår, sin krassa humor och sin starka överlevnadsinstinkt, tar sig Demon Copperhead igenom barndomen och ungdomsåren. Han bärs av drömmen som hållit honom uppe ända sedan han var liten: att en dag få se havet. Frågan är vad som krävs för att den ska bli sann.

Det här var en bok som på många sätt gjorde mig andlös. Berättelsen i sig, språket, innehållet, ALLT. Fan vilken bok alltså. Barbara Kingsolver har ett sätt att skriva om djupaste elände men ändå med en udd av svart humor som påminner lite om Frank McCourts sätt att skriva och som få klarar av att hantera utan att det antingen blir för djävla deppigt eller vattnas ur i någon slags klämkäck putslustighet. Det enda jag möjligen skulle kunna klaga lite på är översättningen (har svårt att tro att "jäsiken" är ett ord som ingår i normal tonåringsvokabulär ens i Appalachernas sydligaste delar?) och möjligen att tempus skiftar lite omotiverat då och då. Men det är petitesser. Gud, har levt i den här boken i vad som känns som evigheter, inte bara när jag läst utan jag har också kommit på mig själv med att gå omkring och tänka på den annars också, känna mig ledsen för alla sorgliga skepnader, undra hur det ska gå för dom. Den här boken får fem rejäla gruvarbetarfamiljer av fem möjliga, marsch iväg till bibblan per omgående.