The sand will roll out a carpet of gold

Igår hade jag en kämpig dag på jobbet. Hade ett Teamsmöte och där frågade jag en kollega hur läget var lite sådär som man gör, och han svarade, tvärtom mot vad man gör, att det bara var sådär. Frågade om det hade hänt något och han svarade att det var privat och eftersom det var andra människor med på mötet så styrde jag in samtalet på dagens agenda istället, men efter mötet ringde jag upp och frågade om det fanns något jag kunde göra. Fick då en väldigt tung och jobbig historia berättad för mig, och obs! det är verkligen inte mig det är synd om här, men fan vad det är tungt när man känner att man vill kunna GÖRA något, eller åtminstone SÄGA något som får det att kännas bättre för den andra, men orden räcker liksom inte till och vad man än säger så blir det så platt och meningslöst. Det som avhandlades berörde mig och jag var helt dränerad på energi efteråt. Började sedan ringa runt och boka in folk för jobbintervjuer och det  var ju något mer peppigt för folk blir ju i allmänhet glada när de får komma på intervju, men sen tänkte jag att det är ju bara en som kan få jobbet och så gör man övriga besvikna och så blev det deppigt igen. 

Efter jobbet så besökte jag den här fotspecialisten som min fysioterapeut tipsat om. Han är lite speciell, avslöjade fysioterapeuten, vi andra här i huset är ju så inriktade på att ställa diagnos och behandla den, och sen höll han en liten utläggning att Fotspecialisten hade sitt eget tänk. Det är väl inget flummigt? undrade jag ängsligt, för jag hade inte orkat med ytterligare en tomte som tror dom kan bota trasiga Kalle Ankafötter med healing och rökelse (okej, ska man vara petig har jag bara träffat på EN sån, men det räckte). Men Fotspecialisten var så långt ifrån flummig man kunde komma (vilket också min fysioterapeut bekräftade), det var BARA mekanik och det var ju skönt. Men också deppigt, för han behövde bara kasta en blick på mina fötter för att säga att det där var ju stortårna som Gud glömde (det var inte så han uttryckte sig, men principen kvarstår). Jag brukar ju inte bekymra mig speciellt mycket över min hallux valgus för enda gången jag har ont av den är när jag försöker tvinga ner fötterna i nya skor som inte är barfotaskor, och eftersom jag går i barfotaskor till minst 99 % så är det ju inget stort problem. Trodde jag, tänkte jag, men det visade sig (enligt Fotspecialistens teori) att hallux valgus var roten till allt ont om inte i världen så åtminstone i mig. Den gjorde så att de andra tårna blev inaktiverade och muskler förtvinade och leder stelnade. Fick göra lite tester, gå på grus, balansera på en stock och så vidare och det gick bra. Sen gick vi igenom övningar med tårna som jag skulle göra för att få igång de här förtvinade musklerna, och det gick inte. Det. Gick. Inte. Eller i alla fall var det piss-svårt, som att signalerna från hjärnan inte riktigt nådde fram. Där fick jag för att jag trodde att jag ändå har rätt starka fötter, men det hade jag inte alls visade det sig, i alla fall inte där de borde vara starka. 

Så det var ett ganska deppigt besök, även om Fotspecialisten sa att det här var fullt möjligt att få ordning på med funktionell träning även om han såklart inte kunde utfästa några garantier. Fick ett träningsprogram som jag ska göra varannan dag i sex veckor, sen återbesök. Fotspecialisten sa också att på fötter som tränas på rätt sätt ska man kunna se knogar nedanför tårnas grundleder, precis som på en hand. Eller en apa. Han visade sina egna fötter som bevis, och mina Kalle Ankafötter hade inte så mycket som en tillstymmelse till någonting. Det får väl bli den nya målbilden. Magrutor är ute och tåknogar är det nya svarta. Du har breda fina fötter, det ska du vara glad över, sa Fotspecialisten uppskattande och det var ju alltid något. Jag var också bra på att ta emot information från foten upp till hjärnan (det visade de här testerna när jag skulle gå på grus och balansera på stockar), men  att skicka informationen åt andra hållet, detvillsäga från hjärnan till foten, var inte lika bra (det visade sig till exempel när jag skulle trycka ner stortån i marken och lyfta de andra tårna och inte kunde göra det utan att falla inåt med vristen). Men nu har vi en plan, jag och Fotspecialisten. Vi får väl se hur det här går. 

Åkte sedan hem och var så dränerad på energi att jag inte ens orkade gå ut med hundarna (min man hade varit ute med dom, så det var inte som att de vansköttes) utan lade mig på soffan och beklagade mig högljutt över att jag kände mig a. otillräcklig som kollega och vän, b. sämst i Sverige på att ha fötter. Och då hade jag ändå tidigare på dagen deltagit på en presentation från det där projektet som jag jobbat med på senare tid där mitt namn nämndes flera gånger med tillägget has made a fantastic job with this, thank you so much så att diverse höjdare med bokstavskombinationer som COO, CFO och CEO samt min chef hörde det. Så det borde ju balansera upp både det ena och det andra, kan man ju tycka, men det gjorde det inte, i alla fall inte igår. Men sen åkte jag till stallet och red och då får man ju som en mental omstart. Sen råkade jag och en gammal ridkompis från back in the days bli ståendes vid bilarna och snacka om svunna tider då vi både var fornstora och unga. Jag som till och med borstar tänderna innan jag åker till stallet för att spara några minuter för att kunna lägga dom på min skönhetssömn, men det hindrar mig uppenbarligen inte från att stå och babbla på en parkering i en halvtimme när man egentligen borde ha gått och lagt sig för längesen. Jaja. Nu är veckan i alla fall igång.