Igår på jobbet fick jag en djävla snilleblixt som, visade det sig, skulle komma att bespara oss mycket krångel och merarbete. Tyvärr, får man väl säga, så var det inför en förändring som ännu inte är genomförd, så det där krånglet och merarbetet var än så länge bara rent teoretiskt, men medan jag funderade på hur det skulle lösas så kom bara en sån där Men vänta lite nu...varför skulle man inte kunna göra [så här] istället?-tanke drällandes från himlen, och så visade det sig att [så här] var fullt görbart. Då känner man sig ju SMART och det är ju alltid kul. Berättade om min formidabla lösning för en kollega och han (för det var såklart en han) bara Jaa, men det där har jag också tänkt...och jag bara Det har du INTE ALLS gjort, för det har han garanterat inte.
Aja. Åkte hem med en känsla av nöjdhet, tog med mig hundarna ut på en promenad. Mötte en knarkare! Det har jag aldrig förut sett i vår lilla by. En granne påstår att det finns "massor av knarkare" i byn, men jag har aldrig sett någon, i alla fall ingen som så att säga är öppet påtänd. Obs, fattar att det finns massor av saker som sker i det dolda och jag fattar också att man kan ha ett aktivt och pågående missbruk utan att för den skull se ut som Kenta och Stoffe i Dom kallar oss mods. I alla fall. Jag kom gående nedför en backe där det är trottoar på ena sidan och jag gick på trottoaren och mötte då en lång, svartklädd person någonstans mellan 30 och 40 som var påtagligt hög/påtänd/allmänt väck, han gick och mumlade och gestikulerade för sig själv med stirrig blick och ryckigt rörelsemönster och betedde sig rent generellt väldigt underligt. Laban, som är väldigt misstänksam mot a. folk han inte känner, b. folk som inte beter sig som de brukar, blev livrädd och började stormskälla. Gick över till den sida av vägen där det inte var trottoar för att Laban skulle få lite distans till den här i hans ögon otäcka varelsen. Laban var inte nöjd, men jag försökte avleda honom och fick väl honom med mig in på en liten parkeringsplats som jag brukar gena över. Men fastän avståndet mellan oss borde öka så var Laban ändå inte nöjd utan höll på att vända och vrida sig och fortsatte att skälla. Vände mig om och ser då den här påtända personen komma rusande i FULL KARETA (som det heter häromkring) mot oss. Tänkte att nu har han fått ett frispel i hjärnan och känner sig kränkt/hotad/störd på en skällande hund och tänker göra något åt saken och hjälp, vad ska jag göra då? kan man ens resonera på ett vettigt sätt med en person som helt uppenbart inte är vid sina sinnens fulla bruk? tänk om han blir våldsam? tänk om han har kniv? (har ju precis lyssnat på en podd där en kille i Malmö, under stark påverkan av heroin och benzo ska väl tilläggas, knivmördade sin kompis och sedan styckade honom och lade i frysen) och vad gör jag då? Sen visade det sig att det inte var mig utan bussen han sprang till. Antiklimax!
Det var väl gårdagens drama. Kom hem, städade, bytte lakan i sängen, åt kvällsmat, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig. Vaknade vid 02 av att min man hostade, han är inte förkyld men det var någon slags rethosta, och i vår familj så lever cirka 60 % efter devisen "vaknar en så vaknar alla". Remus kan ligga och dra sig tills han är säker på att det vankas mat, och min man skulle med stor sannolikhet kunna sova sig igenom stora delar av Ardenneroffensiven, men jag kan ligga och sova i sovrummet på andra våningen och vakna av att lampan tänds i badrummet på bottenvåningen. Eller om någon hostar, även om denna någon hänsynsfullt går och lägger sig på soffan istället (vilket min man gjorde i natt). Eller om någon hund hoppar ner på golvet. Eller om min man vaknar och tar sin telefon. Och Tage och Laban spritter vanligtvis ur sängen så fort någon annan verkar vara på gång att stiga upp, alltid redo för nya äventyr. Låg vaken och oroade mig lite för att det kanske inte skulle bli någon Köpenhamnsresa för min man, för det är i så fall inte första gången som min planerade egentid går om intet. En gång skulle min man och hans kompis åka på bluegrassfestival och vara borta i tre dygn men kom hem efter ett p g a att de hade glömt tältpinnarna hemma och fick därför panikköpa ett enmanstält som råkade finnas i något bortglömt hörn på en lokal Icabutik och där låg de sömnlösa och trängdes som två laxar i en laxask i en natt och sedan gav de upp. Nästa år skulle min man åka på samma festival ensam och också då vara borta två eller tre dygn men kom hem samma kväll (eller natt för att vara korrekt) eftersom det bland det första som hände var att han blev biten av en hund. Så nu låg jag nästan och förväntade mig att han skulle vakna upp och vara dyngförkyld eller något sånt. Somnade väl...ja, någon gång mellan 03 (för det var sista gången jag tittade på klockan) och 04 (för då ringer klockan) och kände mig mer död än levande. Var till och med starkt frestad att snooza, fastän det är något jag ALDRIG NÅGONSIN gör för enligt mig är det ju bara att förlänga plågan, man måste ju ändå upp förr eller senare och då kan man lika gärna ta "förr" som att ha det hängande över sig.
Aja. Nu är det fredag, snart helg och eventuellt egentid. Annars är det skönt med bara helg. Over & out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar