With sword and pistol by my side

Är lite sleten idag, som alla tisdagar när jag kommit hem sent från stallet. Har tagit till mig det förnämliga tipset om en värmedyna, nu har jag förvisso ingen som värmer upp hela sängen utan bara en i storleksordningen A4-papper, men den hjälpte ändå. Att hålla värmen i alla fall, sen att den inte hjälpte mig att somna är väl en annan sak, men jag slapp i alla fall att frysa. Att inte kunna somna när man tycker man behöver det är trist, att inte kunna somna när man tycker man behöver det plus att  samtidigt frysa är rätt så mycket tristare om ni frågar mig. Trodde det fanns ett samband, men uppenbarligen inte. Satte på någon låtlista på Spotify som hette SLEEP, som enligt beskrivningen skulle vara Gentle ambient piano to help you fall asleep men det var så djävla mycket borduntoner eller vad det nu heter, såna där dova toner som liksom bara pågår forever and ever, och det orkar jag inte med i längden. Valde låtlistan HEALING istället, den brukar jag använda ibland när jag tränar pilates och då är det peaceful sounds that melt away distractions and evoke feelings of centered calm och det funkade väl hyfsat men sen vaknade jag av att hörlurarna tryckte mot örat så det gjorde ont (är uppenbarligen en väldigt klen typ) och så var det med det centrerade lugnet. 

Idag ska det i alla fall bli plusgrader! I alla fall enligt SMHI:s app och den bevakar jag tjugo gånger om dagen som en himla bonde, i hopp om att prognosen för det väder som för tillfället missgynnar mig (för kallt och/eller regnigt vintertid, för varmt och/eller torrt och/eller kallt och/eller blött sommartid) ska ha ändrats. Hoppas idag att komma från jobbet i tid samt hinna med promenad och pilatesträning innan det är dags att bege sig till veterinären för vaccination av Tage. Ska i och för sig inom Willys och handla också på hemvägen, så kanske det blir tight. Men har å andra sidan inget speciellt för mig efter det, så det är ju inte som att det är ett stort och jobbigt LIVSPUSSEL som ska fås ihop här. Har en enda hållpunkt efter veterinärbesöket och det är kvällens handbollsmatch mot Krotatien men den är inte förrän 20.30. Sverige är ju vidare till huvudrundan i och med segern mot Senegal, men om Sverige förlorar mot Kroatien ikväll kommer de tvåa i gruppen och spelar då första matchen i huvudrundan klockan 18.00 på torsdag och då är jag i stallet. Min handbollskärlek är förvisso stor, men min hästkärlek är större. Vinner Sverige över Kroatien ikväll så vinner de också gruppen och spelar match 20.30 istället (om jag har tolkat matchschemat rätt) och då kanske jag har hunnit hem från stallet. Hoppas kan man alltså av flera olika skäl, som även inkluderar ett rätt så grundmurat ogillande mot "de rutiga" eftersom de har en historia av att ha en så fruktansvärt osportslig publik, i alla fall på herrsidan. Har sett ett rätt stort antal matcher där Kroatiens såkallade fans buar ut motståndarlagets nationalsånger, visslar och vrålar och brölar i varje anfall (från motståndarna dårå), kastar ner grejer på planen och på det hela taget beter sig som svin. Plus att en hel del av spelarna, åtminstone på herrsidan, är rätt så dryga. Eller "verkar vara" ska jag väl säga, är ju inte som att jag känner dom personligen. En gång, det måste ha varit i samband med VM 2011, så var jag på en utbildning som hölls på samma hotell där det kroatiska herrhandbollslandslaget bodde och i pausen (från utbildningen) så bevittnade jag hela gänget med storstjärnan Ivano Balic i spetsen när de släntrade ut genom foajén för att ta sig en välförtjänt rökpaus. Inte precis värdigt elitidrottsmän om ni frågar mig. Där stod de och huttrade i den svenska januarikylan och såg mest ut att vilja vara någon annanstans än i ett kallt och vindpinat Malmö. Hamnade sedan i samma hiss som två av dom och det var som att vara inklämd mellan ett par mytologiska jättar, fast det hade väl varit samma sak oavsett vilken nation de representerade tänker jag. Det är väl det närmaste jag har kommit ett handbollslandslag om man inte räknar någon träningslandskamp när jag och en kompis fick jättebra platser precis bakom bänken där Bengan Johansson (RIP) stod och gormade på sin oefterhärmliga halländska. Det var tider det. 

Igår kollade jag på ett avsnitt av "Peters baby" på Öppet Arkiv. Kommer mycket vagt ihåg den från när jag var liten (jag var cirka 10 år när den gick på tv och har diffusa minnesbilder av tuffa ungdomar i tajta jeans som drack mellanöl och åkte moped), men jag har såklart läst boken/böckerna massor av gånger. Älskar Gun Jacobssons tonårsböcker och äger de flesta, dock inte Peters baby. Har uppföljarna (Tjejer, Peter och Peter och Lena) men första delen i denna socialrealistiska trilogi och tidsmarkör verkar vara som uppslukad av jorden på jordens alla loppisar och motsvarande guldgruvor för att återskapa sin litterära barndomsupplevelser, i alla fall till ett någorlunda rimligt pris. Hela trilogin finns på Bokbörsen men där lär den få stanna för säljaren begär NIOHUNDRAFYRTIOFEM kronor plus frakt och det är den faktiskt inte värd. I pocket dessutom, inte någon extravagant förstautgåva med guldbokstäver i helfranska band (hade i och för sig varit jätteroligt om den hade funnits i en sån utgåva). På Tradera finns Peters Baby som "Köp nu" för trehundrafemtio spänn och det är den inte heller värd, så jag får väl fortsätta att kika runt. 

TV-serien var inte heller så bra om jag ska vara helt ärlig. Otroligt lågt tempo och tafflig dialog. Ungdomarna Peter och Marianne har en tillfällig historia som återberättas i minst sagt bristfälliga flashbacks (om man inte som jag har läst boken dårå och har lite mer kött på benen), hon blir gravid och föder barnet, Peter erkänner faderskapet men ingen är intresserad av att ha någon kontakt med den andra. Sen hux flux ska Marianne och hennes föräldrar flytta till Stockholm, vilket Peter får veta när han av en slump träffar Mariannes lillebror på en av sina otaliga cigg- och mellanölspauser från jobbet som varubud i det lokala snabbköpet (också helt rimligt att Peter stoppar på sig en mellanöl snudd på varje gång han passerar lagret samt bälgar i sig denna på arbetstid och ingen verkar reagera över att en  minderårig anställd, inte ens hans egen mor som jobbar i kassan, luktar alkohol dagligen och stundligen, men det ska kanske fungera som någon slags markör för hur tuff och cool Peter är?), han ringer och säger nåt i stil med "det kunde va kul å få se'na innan du åker" och de gör upp om att träffas och gör så och Marianne bara helt plötsligt yppar att "jag kan inte ta me'na" och dumpar ungen hos den 16-åriga mopedåkande mellanölskonsumerande fadern med handfasta tips om att han ska höra av sig till soc för att få barnbidraget. Vad tyckte till exempel hennes föräldrar om detta tilltag? För att inte tala om soc? Man kanske inte kan begära att Marianne, 16 år, ska ha någon större ansvarskänsla för hon är ju i princip bara ett barn, men de vuxna? Får nog ta och titta på fortsättningen i alla fall för att se hur de reder upp det, fastän jag redan vet hur det slutar eftersom jag ju har läst böckerna, men om inte annat kan man ju se en ung Thorsten Flinck spela tuff kille (Palle) och bara det kan ju vara värt den sega handlingen och stolpiga dialogen. Det ska väl böjas i tid, osv.