Till stallet istället, v 46 2023

Förra torsdagen sa ridlärare V att vi skulle testa att flytta Köttbullens tygel till den nedre ringen på Kimblewickbettet. Inte för att jag är något fan av att betsla upp en häst, men jag känner till de där tjocka starka cobnackarna, sa hon och det är ju sant att Köttbullen gärna lägger sig i handen och blir framtung. Jag valde ju medvetet att sätta tygeln i den övre ringen för att det inte skulle bli så mycket hävstångseffekt för om man börjar på max finns det ju liksom inget kvar att ta till sen. Tanken är inte heller nu att det ska vara så här för alltid, utan ett tag så att hon kanske hinner muskla upp sig lite. För djeflar vilken skillnad det blev. Nu var det ju inte så att hon per automatik gick i rätt form, någon (jag) fick fortfarande slita som ett djur men när hon väl fann sig i sitt öde så var det lite mer bara att se till att mata på framåt så var formen plötsligt där. Det var till och med så jag kunde känna några galoppsteg "i uppförsbacke" och det har jag aldrig känt med henne någonsin. 

Vi red en övning med bommar. Åh nej inte bommar, klagade jag på skoj, för det brukar ju inte vara Köttbullens grej, men det gick faktiskt riktigt bra. Först travade vi bara över olika bomserier med ganska korta avstånd mellan bommarna så att hästarna skulle lyfta på benen. Sedan var det trav över en bomserie på kvartslinjen, fatta galopp ur sväng, "hoppa" över ett f d kryss (från lektionen innan) som nu bara var nedlagda bommar (så inte ens jag tyckte det var något med det) på andra kvartslinjen, bryta av till trav och så trava över en ny bomserie på andra änden av första kvartslinjen, fatta galopp ur sväng och "hoppa" över ett likadant f d kryss på andra kvartslinjen. Vi var sex stycken som gjorde detta samtidigt och det svåra var att tajma så att man inte krockade med någon. Köttbullen var så duktig! Fattade galopp för hjälperna hur fint som helst och lyfte på benen över bomserierna så det kändes som att vi svävade. När det inte gick bra så var det faktiskt bara mitt fel för att jag stressade henne i galoppfattningarna för att jag var rädd att jag skulle krocka. Dumt av mig. Jag kunde ju ha lagt en volt eller något, men det kändes som att det kom hästar hela tiden och från alla håll. 

Var så nöjd, så nöjd efteråt. Hej då, nu sticker jag hem och ringer Bo Jenå och hör om han behöver toppa laget till OS, hojtade jag till ridlärare V innan jag ledde ut Köttbullen från ridhuset. Den känslan kan man ju faktiskt få suga på så länge den varar.