På gårdagens dressyrkurs skulle vi egentligen varit sex personer men två avbokade så vi blev bara fyra och man fick välja häst nästan helt fritt med undantag för ett par som gått rätt mycket på andra aktiviteter i veckan. Jag valde Köttbullen, såklart. Tror ingen har ridit henne sen jag red henne sist för allting var exakt som jag lämmade det. Bland annat saknades det ett gummiband till ena säkerhetsstigbygeln, det flög av vid något tillfälle i söndags. "Lånade" ett från en annan sadel (kom på nu att jag glömt att sätta tillbaks det så rent tekniskt är det väl att betrakta som stöld), vilket visade sig vara en överloppsgärning för vi skulle ha sitsträning och rida utan stigbyglar. Första övningen var att rida typ 8-metersvolter i trav på ena långsidan, varannan åt höger och varannan åt vänster så vägen mellan blev som ett S. Det lät mer invecklat än det var och det var också betydligt jobbigare än det lät. Andra övningen var att rida volter längs med medellinjen, varannan åt höger och varannan åt vänster, vilket kändes lättare eftersom volterna var större och Köttbullen lite mer lösgjord. Sen skulle vi göra det i galopp, vilket visade sig vara AS-SVÅRT för trots att vi bara var fyra stycken så var det alltid någon i vägen så att man höll på att krocka.
MEN! På det här viset fick man ju istället träna mycket på galoppfattningar, vilket ju har varit ett av våra aber, Köttbullen har skitsvårt för det och jag har en tendens att överkompensera och hjälpa till för mycket, och även om det är tusen procent bättre än det var när jag började rida henne, då man i princip fick jaga henne in i galopp från slängtrav och vara överlycklig om hon klarade en halv långsida utan att bryta av. Men plötsligt händer det (med tanke på att jag började rida Köttbullen 2020 så är väl "plötsligt" ett ganska starkt ord) och igår så gjorde hon inte bara fina galoppfattningar rent generellt utan nu gick det även att ett antal gånger (har gått bra någon enstaka gång tidigare men då har jag tänkt att det nog mest var tur) fatta galopp från skritt, på rakt spår dessutom. Det var som om hon hade fått en uppenbarelse på vad galopphjälperna till slut gick ut på. Var så nöjd, så nöjd, så nöjd med henne. Och hon var så trött, så trött, så trött efteråt. Man kan se på hennes bakknän att hon har jobbat, sa ridlärare V och det kunde kanske hon, men inte jag för jag vet ju inte hur de ser ut i vanliga fall. Blev hur som helst extremt pepp och kände att nu är det nog bara en tidsfråga innan Bo Jenå hör av sig och vill ha oss med i landslaget. Hehe. Hehehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar