Igår satt jag på utbildning större delen av dagen och det var B-O-R-I-N-G eftersom det var så otroligt lite av utbildningen som hade med vår verksamhet att göra. Som tur var så var det digitalt och jag satt med en kollega, så vi kunde ju fika och prata lite medan vi lyssnade med ett halvt öra för att snappa upp det som eventuellt berörde oss (vilket som sagt inte var särskilt mycket). Men ändå. Är så dålig på att sitta rakt upp och ner och bara lyssna.
Kom från jobbet lite senare än vanligt och det är inte bra för mina torsdagar är noggrant preciserade för att jag ska hinna med veckostädningen, jag måste åka från jobbet senast klockan DÅ och jag går DEN rundan som tar exakt SÅ lång tid med hundarna för att hinna vara klar med städningen till DÅ, så hinner jag äta och pausa en liten stund innan det är dags att byta om och åka till stallet. Ska jag dessutom till bibblan också, vilket jag skulle igår, så måste jag åka cirka tio minuter tidigare och då måste allting vara i fas med det. Igår blev jag lite uppehållen av ovan nämnda kollega så resten av eftermiddagen kändes det som att jag fick småstressa för att hinna med. Kom till stallet fem minuter senare än vanligt, men det var fem minuter för sent. Köttbullen går nämligen barnlektion som slutar 17.15, vilket är den tid som jag brukar komma till stallet, och då brukar jag be barnen låta henne stå i grimman med sadeln på istället för att hon ska sadlas av och sedan sadlas på igen en kvart senare. Men nu kom jag för sent för det, och barnet hade inte bara sadlat av utan också lyckats få på Köttbullen hennes täcke, så det var ju bara att göra om hela proceduren i omvänd ordning, vilket roade både henne och mig måttligt.
Efter ridningen var det så äntligen dags för möte om klubbens hemsida. Det var jag, två från styrelsen samt hon som har skött den hittills. Det blev ett bra möte där vi kom fram till vissa konkreta saker, sen blev jag såklart också omedelbart tillfrågad om jag inte var intresserad av att sitta med i både styrelsen och tävlingssektionen. Sa inte omedelbart och reservationslöst ja, men jag sa inte heller nej för uppenbarligen gillar jag att plåga mig själv? Ibland när det är något viktigt som står på spel så utfäster jag också löften att om det eller det händer så ska jag göra någonting riktigt självuppoffrande, och nu är jag i en sådan situation där jag sagt (i och för sig bara inuti mitt huvud) att om x händer ska jag gå med i styrelsen om någon frågar mig, och nu har x hänt och då får man väl hålla sitt löfte för att det ska bli balans i universum eller nåt. Alltså, jag tror egentligen VERKLIGEN inte på sånt, för det resonemanget förutsätter ju att man också tror att det finns en dömande gud eller någon slags övre makt som håller koll på vad man gör (och också vet vad man har tänkt) och utdelar straff som står i omvänd proportion till utlovade goda gärningar som inte blivit av, men samtidigt så vill man ju ändå tro att om man gör något bra för andra så är det kanske just det man gör som kommer att göra skillnad till det bättre för någon människa, och en sån människa vill man ju faktiskt vara. Ja, nä, men det känns väl som att den här gamla eldsjälen har börjat glöda så smått igen. Ge mig fem spänn för varje gång jag sagt Det här var sista gången som jag satt med i en styrelse så kan jag säga upp mig och leva på räntan till döddagar. Hahaha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar