The fastighet of the rising sun

Alltså nu är det draaama på vår lilla gata. För några år sedan var en av grannfastigheterna till salu, och det visade sig då (vilket vi inte visste) att den bestod av två fastigheter, se bild. 

Vi bor alltså på den som heter 54:7 och det var fastigheterna 23:18 och 26:22 som var till salu. Det har vi alltid tänkt på som en fastighet, men det var alltså två. Vi kontaktade då mäklaren och frågade om det var möjligt att köpa den som heter 23:18 för då skulle vi kunna få större tomt plus att den del av vår tomt som gränsar till 23:18 är den del som vi kallar "bokskogen" ("skog" är väl ett starkt ord när det rör sig om några hundra kvadratmeter, men ändå) och i alla fall övre delen av 23:18 går liksom ihop med den rent vegetationsmässigt så då skulle vår bok"skog" bli ungefär dubbelt så stor och det hade ju varit nice, tyckte vi. Plus att man, tyckte vi också (utan att veta) utan vidare hade kunnat sälja 26:22 som den var och få ut samma pris för den, tror den är cirka 1200 kvadratmeter och det är väl rätt normalt för en villatomt. Vi mailade alltså mäklaren och frågade och mäklaren ställde frågan till dåvarande ägaren och svaret var nej, man fick i så fall köpa båda fastigheterna och dessa såldes sedan till ett tyskt par, och där hade väl sagan kunnat vara all. 

Förra ägaren flyttade till något demensboende och gick bort för något år sedan, och vid bouppteckningen visade det sig då att hennes barn fått ärva fastigheten 23:18 som tydligen inte alls skulle ingå i köpet av huset (fastigheten är ju själva marken och huset är en "fastighetsdetalj"), utan tydligen var det bara 26:22 som skulle säljas. Väldigt oklart VARFÖR man väljer att sälja ena fastigheten och låter sina barn ärva den andra (men förra ägaren blev som sagt dement) för det är ju inte som att den har något direkt värde för någon annan än den som äger 26:22 eller 54:7. Den har ingen anslutning till vägen och på grund av nivåskillnader och placering av uthus kan man inte heller på ett enkelt sätt göra en skafttomt av den (så som man har gjort på 54:7). Det är också väldigt oklart HUR man ens har kunnat sälja båda fastigheterna när den ena några år senare de facto har testamenterats bort. 

Detta har vi hört ryktesvägen och man kan ju lite förstå båda sidor. Tyskarna tycker ju med all rätt att de har köpt och betalat för två fastigheter, och förra ägarens barn tycker ju, också med all rätt, att de har ärvt och numera äger en fastighet som aldrig skulle ha sålts, och den har ju såklart ett visst monetärt värde som de inte har lust att skänka bort till några tyskar som de inte har någon relation till överhuvudtaget. Väldigt knepig situation måste jag säga. Vet inte vem jag håller på här, om man måste hålla på någon. 

Igår blev jag i alla fall uppringd av framlidne förra ägarens dotter, hon  förklarade situationen och berättade att tyskarna "valt att ta detta vidare", vad det nu innebär. Jag försökte luska i hur detta hade gått till från början, eftersom vi inte fick köpa 23:18 då båda var till salu (eller uppenbarligen var den ju inte det), men fick inget annat svar än att det hade "gjorts fel på så många plan". Nu hade i alla fall dottern hört, också ryktesvägen, att det hade "fällts en massa träd" på 23:18 vilket jag ju både kunde dementera och bekräfta, för i våras fällde vi ju ett (1) träd som stod på tomtgränsen mellan 23:18 och 54:7 eftersom det hade börjat luta betänkligt in mot vår gårdsplan. Detta gjordes i samråd med tyskarna, som vi ju utgick från (och det gjorde väl även dom) ägde båda fastigheterna. Det sade sig förra ägarens dotter ha full förståelse för så inga konstigheter där, hon ville väl mest bara kolla att fastigheten inte var helt skövlad och det hade den ju inte blivit. Tyskarna är dessutom i Tyskland sedan några veckor tillbaka så i det avseendet kan man ju vara lugn.
Hon frågade också om vi var intresserade av att köpa den om/när det i så fall skulle bli aktuellt, och jag svarade att det var vi väl i princip, MEN inte på bekostnad av att vi ska vara ovänner med tyskarna för  all framtid i tid och evighet. Man har ju liksom ingen äkta glädje av att få en några hundra kvadratmeter större tomt om man inte kan vara där utan att få onda ögat av tidigare "ägare" eller vad man nu ska kalla det. Fattar fortfarande inte hur man kan "sälja" en fastighet som sedan plötsligt ingår i någon annans dödsbo, tycker allt som rör fastigheter är så himla uppstyrt och reglerat med lagfarter och pantbrev och gravationsbevis och allt vad det heter så det borde inte gå att göra fel, men, men en mäklare har tydligen gjort det i alla fall. 

Jaha, men vi får väl se var det här landar någonstans. Förmodligen ingenstans som berör oss, skönt i alla fall att man inte är personligen indragen i den här fastighetskonflikten. To be continued I guess, men gissningsvis inte en speciellt spännande fortsättning utan det görs väl upp någonstans och så går livet vidare för alla inblandade skulle jag tro.