Kastade en blick på min analoga kalender där jag precis slagit upp en ny vecka och såg att på söndag är det 15 oktober. Detvillsäga när denna veckan är över har halva oktober gått. Men alltså, är detta rimligt?
Tog på mig strumpor i morse för första gången sedan i april någon gång (med undantag för när jag ska till stallet för barfota i ridstövlar är verkligen ingen hit), för nu i morse visade termometern bara fem plusgrader. Winter is coming, osv. VD på jobbet brukar titta på mina barfotafötter och kalla mig Frodo Baggins (varpå jag värdigt replikerar att jag föredrar att vara Sam, den verklige hjälten i Sagan om Ringen, åtminstone i filmerna får jag väl också påpeka för ordningens skull, eftersom jag ju bara har läst en av böckerna i den berömda trilogin och därför inte har en aning om någonting enligt de som är mer insatta, detvillsäga min man i det här fallet. Men Frodo går ju bara omkring och stirrar ut i tomma intet och ser allmänt svårmodig och klen ut, medan Sam är den som ser till att saker händer. Utan Sam hade Ringen aldrig någonsin hamnat i Mordor skulle jag vilja påstå. Min man brukar hävda att Frodo är så klen (det är dock inte orden han använder) för att han är påverkad av Ringens kraft, men enligt mig förändrar det ju inget i sak. Frodo borde tänka mer på team work istället för att bara tänka att han var the chosen one för att rädda världen).
I alla fall. Får väl anta att hösten officiellt är här nu då? Det är i alla fall måndag och en ny arbetsvecka tornar upp sig. Ska dessutom till tandläkaren idag för att få ditsatt min krona, det ska bli skönt att slippa den provisoriska för den har inte varit skön. Har knappt vågat tugga på den sidan av rädsla för att den ska lossna plus att den liksom ligger an mot tandköttet så OM jag tuggar så börjar det efter en stund bulta lite i nämnda tandkött på ett sätt som inte alls är angenämt även om det inte precis gör ont. Men det är en känsla som precis lika gärna skulle kunna eskalera till tandvärk, som ju är något av det värsta som finns så den stressen är jag gärna utan.
Jaha, men helgen då? I fredags stack jag iväg och tränade intervaller efter jobbet. Det var ett sånt där i min värld PERFEKT löparväder, kanske tio plusgrader och ett lätt duggregn. Intervallade 6 kilometer, det kändes otroligt bra, kände mig lätt i kroppen och stark i benen. Sprang lite offroad också, för nu är det mindre än två veckor kvar till det här trail run-loppet så jag kände att jag får väl köra lite trail och inte bara run innan dess. Det gick fint, fast jag trampade på en tagg som trängde in genom sulan på mina barfotaskor, men det var ju bara att stanna och lirka ut den igen och så var den saken ur världen.
Kom hem, kände mig alldeles otroligt ENERGISK, i alla fall för att vara en fredagseftermiddag, och passade därför på att riva av ett pass tabata som jag egentligen hade planerat att köra på torsdagen men när jag kom hem från spårproverna så var jag så trött så jag orkade inte uppbåda ett uns energi för det ändamålet. Efter väl förrättat värv så travade jag ner till affären för att köpa vitlöksbröd till den blomkålssoppa som jag ämnade laga till kvällsmat, plus lite annat som behövdes men som inte på något sätt var akut. Kom därifrån med allt utom det vitlöksbröd som var själva huvudanledningen till besöket och nu var faktiskt energin slut så jag totade ihop något sconesliknande och pressade ner några vitlöksklyftor i degen/smeten. Sedan åt vi och kollade på House of cards (är så irriterad på Claire nu!) och sedan gick min man upp för att lyssna på musik och pyssla med sitt och jag satt kvar i soffan och kollade ikapp på veckans avsnitt av Robinson tills jag tyckte det var läggdags.
På lördagen gick jag upp rätt tidigt, åt frukost, promenerade med hundarna, städade hos hönsen och sedan låg jag på soffan och slöade och läste hela eftermiddagen. Lagade zucchinibiffar till middag eftersom vi fortfarande har mängder av zucchini som behöver processas till föda.
Igår promenerade jag min vanliga söndagsmil, åt lunch och sedan åkte jag till spårskogen för att vara med på den ceremoni som avslutar ett ordinarie spårprov, detvillsäga man får äta grillad korv och sitta och vänta i tusen evigheter på att domarkollegiet ska enas om resultatet. Till detta spårprov var det 37 taxar anmälda varav 25 hade fått förstapriser och skulle utifrån det placeras i en inbördes ordning, vilket tog sin lilla tid. Av de som fått förstapriser så utses tre kategorier, "bra", "bättre" och "bäst" och det är den dömande domaren som bestämmer vilken kategori de anser att "sina" hundar ska hamna, MEN i kategorin "bäst" får det bara vara högst 10 hundar så är det fler så ska domarna enas om vilka som ska platsa där, och det är väl det som tar tid.
HUR GICK DET DÅ? Remus fick en etta och hamnade på 25:e plats, detvillsäga sist bland de hundar som var "bra" och det kändes helt okej, anmälde ju honom mest för att han skulle få göra något skoj och det var ju som sagt sju år sedan han senast gick ett spårprov så han kan väl få lov att vara lite ringrostig. Laban fick sin tredje etta och blev därmed Svensk Viltspårchampion, vilket var målet så jag var helnöjd, men inte nog med det, han hamnade dessutom i kategorin "bäst" och slutade på en femte plats. Tjoho! Var inte hemma förrän vid halv sex på kvällen, men det får det väl vara värt en sån dag, hehe.
Ja, sen var ju helgen slut och nu är det dags för ytterligare ett varv i Grottekvarnen. HAJ O IVAJ, som det heter på skånska (hej och iväg på rikssvenska, men det blir ju helt obegripligt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar