Lånaren

Har läst Lånaren av Camilla Grebe och Carl-David Pärson. Detta är handlingen. 

Den unga polisen Alba är övertygad om att ingenting händer i Sundby, hålan hon har blivit tvångsförflyttad till efter att ha misshandlat en kollega.
Hon har fel.
Småbarnspappan Leo tror att familjens flytt till den idylliska gården utanför Sundby ska hjälpa dem att komma över sorgen efter ett förlorat barn
Han har fel.
Leos fru Marika kan inte skaka av sig känslan att saker och ting inte står rätt till på gården, att någonting fruktansvärt håller på att hända.

Jag tyckte om den här boken inledningsvis, även om jag tyckte att Leo och Marika kändes lite märkligt lättsinniga på ett sätt som inte riktigt harmonierade med bilden av det sörjande paret man skulle få av dom, och jag blev också per omgående ganska irriterad på den unga polisen Alba, kan man ens bli och än mindre arbeta som polis om man har så sjukt dålig impulskontroll? Va? Va? Va? Men ja, annars hade det väl inte blivit någon bok, kantänka. Hur som helst så var det vissa saker som fortsatte att störa mig med Leo och Marika (och Alba), men saker och ting klarnade också efter hand och fick sin förklaring och det blev en liten intressant twist på slutet. Tycker dock att vissa saker i det övernaturliga spektrat kändes lite halvtaskigt förankrade i berättelsen, men det var totalt sett en helt okej läsupplevelse. Den får tre lånekort av fem möjliga.