Semester dag 10-13

Torsdagen var en rätt så händelselös dag till att börja med. Gick upp, gick promenad, tränade pilates, städade, bytte lakan, grejade lite i trädgården, åt lunch, läste. Åkte till stallet, kom hem, åt kvällsmat. Vi kollade på ett avsnitt av House of cards och precis när det var slut och min man var på väg ut i köket så upptäckte han när han tittade ut genom fönstret en person som irrade omkring i vår trädgård. Eftersom vår gata är en återvändsgata och vår trädgård är inhägnad så är det inget man bara råkar förirra sig in i av misstag. Är det någon som letar efter en bortsprungen hund eller nåt? sa min man medan vi hoppade i skor och någon form av ytterplagg. När vi kom ut så var personen ifråga redan på andra sidan staketet och uppe och sprang i naturreservatet/kohagen, skrikandes fucking...fucking och en massa annat i vad man får förmoda var en mobiltelefon. Gud vet hur han burit sig åt för att så snabbt hamna där, för det växer rejäla buskage med nyponrosor i hela vår tomtgräns plus vårt nätstaket plus ett rejält elstängsel på andra sidan, men är man desperat så är man. För, visade det sig sedan, det hade varit en polisjakt här i vår lilla by, och en bil hade sladdat in vid pizzerian i början av vår lilla gata, vidare in på en liten sidokrok varpå en person lämnade bilen, sprang därifrån och förmodligen älgat upp på vår långa uppfart i tron att det var en väg som ledde någonstans och inte bara in i en väl inhägnad trädgård. Senare kom det poliser med hund också. Man undrar ju verkligen vad som hänt. Min man trodde på inbrott, grannen på knark. Om detta fick vi inget veta och vet fortfarande inget mer än byskvallret som säger knarkaffärer. 

Dagen därpå, fredagen alltså, steg vi upp i ottan och styrde kosan mot JÖTTEBORG! Vi var tvungna att köra hemifrån redan halv sju för hundarna skulle lämnas på pensionat utmed vägen klockan nollåttanollnoll sharp. Från där vi bor tar det cirka fyra timmar till Göteborg, men när vi lämnat hundarna var vi ju i det närmaste halvvägs, kändes det nästan som. I alla fall var merparten av den trista vägen (80-väg med fartkameror) avverkad. Vi svängde av i Halmstad för att äta second breakfast, och då hände detta tråkiga: när jag klev ur bilen högg det liksom till i mitt vänstra knä och det gjorde svinont. Nu har jag ju rätt så diger erfarenhet av krånglande knän och det går ju aldrig en dag utan att det gör ont på något sätt, men i regel går det över av sig själv efter några steg eller böjningar så jag tänkte att det gör väl det här också och så vroomade vi vidare mot JÖTTEBORG och var framme vid hotellet redan 11.30. Man fick inte checka in förrän 15.00 så vi bestämde oss för att gå på något museum under tiden. Naturhistoriska lät väl inte så dumt, det skulle enligt Google Maps ligga 2,5 km från hotellet och det var ju ingen match, tyckte vi. Fast det var ju innan Google Maps ledde oss runt halva västra Götalands län och det visade sig att min man var ännu sämre på att läsa och tolka karta än vad jag är (vilket inte vill säga lite). Tyvärr, för min del, gick det knäonda inte alls över och 20 000 steg senare var varje steg direkt plågsamt. Naturhistoriska var fullt av barn som väsnades och efter ett tag infann det sig även en viss mättnad på att studera dammiga uppstoppade djur och fåglar. På vägen tillbaka fick min man dessutom för sig att vi skulle ta "en väg som inte var så kuperad", vilket hela tiden ledde oss bort från Google Maps snabbaste rutt (som jag yrkade på att vi skulle ta).  

Till sist kom vi i alla fall äntligen till hotellet och kunde checka in. Min man blev lyrisk, för det visade sig att det fanns badkar och det är något av det bästa han vet. Så efter att vi vilat och haltat (jag) ner till restaurangen och ätit middag så ockuperade han badrummet och vältrade sig omkring där i vad som kändes som flera timmar medan jag låg och slappade i hotellsängen. Slappa på hotellrum är kanske min bästa gren, tycker det är höjden av lyx att bara ligga där i renbäddad säng och fippla med fjärrkontrollen och inte ha ett enda måste på agendan.

För ett tag sedan skrev jag sturskt i en kommentar att jag var i betydligt bättre form nu än när jag var 20, och självklart kan man ju inte göra såna uttalanden utan att karma kommer och biter en i röven för på lördagen vaknade jag med ett knä som var i storleksordningen fotboll och ett ben som jag varken kunde böja eller räta ut och därmed heller knappt kunde stödja på. Oavsett hur osunt man än levde förr så var det ju i alla fall inget som man råkade ut för som rökande och icketränande 20-åring, men som snudd på renlevdnadsmänniska så ska det tydligen drabba en av ingenting. Jag hade väl kunnat köpa det om det var p g a någonting, men jag hade inte gjort någonting speciellt alls. 

Hasade mig enormt långsamt ner till matsalen för att avnjuta hotellfrukosten, sedan tillbaka upp till rummet igen där jag lade mitt fotbollsknä i högläge och skickade iväg min man till närmaste apotek för att köpa Voltaren och något knästöd. Som jag har minst tre olika sorters par av hemma, men aldrig kommit på tanken att packa med, men från och med nu ska det stå överst på min bra-att-ha-med-på-resan-lista. Låg i hotellsängen och tyckte livet var orättvist medan Sverige tog brons i fotbolls-VM (trots att jag tittade, men det var väl mitt fotbollsstora knä som skapade någon slags balans i kosmos och universum antar jag). Min man kom tillbaka med nödvändigheter under tiden, jag slet upp Voltarentuben som om han hade varit ute och köpt heroin (givet att jag var en heroinmissbrukare på avtändning). Eftersom vi ju ändå inte hade åkt till JÖTTEBORG för att ligga på ett hotellrum så föreslog jag att vi skulle halta ut "på stan" och i alla fall sätta oss på någon uteservering. Så det gjorde vi. Åt lunch på en, tog ett glas vin på en annan och åt glass på en tredje. Lagom ansträngande. Sen var vi tillbaks vid hotellet igen och tog igen oss innan det var dags att stappla iväg mot en gemensam väns 50-årsfest, vilket var den huvudsakliga anledningen till denna resa. Det var en jättefest där jag inte kände någon förutom 50-åringen och dennes familj, men det var rätt löst och ledigt. Förr när folk fyllde 50 så fotograferades dom ju i finkläder, omgivna av ett dussin blombuketter som stod uppställda på bord i vita dukar, men så är det ju inte längre. Hade oroat mig lite innan för att det skulle bli för löst och ledigt och att min man skulle dricka (enligt mina mått mätt) för mycket och börja diskutera samhälle/politik/musik/det-var-bättre-förr/whatever med någon likasinnad, för då slutar han aldrig, men detta inträffade inte trots fri bar, och vi smet "hemåt" rätt tidigt, i alla fall i förhållande till många andra. 

Vaknade på söndagen med ett knä som fortfarande var svullet, men kanske nu mer i storleksordningen handboll? Fortfarande stelt och liksom utan styrsel ibland, men det var bara på med Voltaren och knäskyddet och ner till hotellfrukosten. Mmm...hotellfrukost ändå, va? Det är väl ändå höjden av lyx? Sen låg vi och slappade på hotellrummet resten av förmiddagen, för hundarna skulle inte hämtas på pensionatet förrän klockan 18.00 sharp (ej förhandlingsbart) och utcheckningen på hotellet skulle ske senast 12.00 sharp (förmodligen ej heller förhandlingsbart, åtminstone inte gratis) så vi hade ju lite tid att slå ihjäl där på eftermiddagen. 

Min man fick för sig att han ville köra runt lite i de centrala delarna av JÖTTEBORG för att "få en uppfattning om staden", men det vete fan om det var så smart? Vi navigerade efter en papperskarta som vi fått gratis på hotellet men där framgick ju inte HUR man fick köra, och det var väldigt mycket enkelriktat och avstängt för vägarbeten (plus spårvagnar!) och min man var helt obrydd medan jag fick kraftiga stresspåslag och inte fattade hur någon kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. 

Till slut tyckte min man att han fått tillräcklig uppfattning och vi styrde kosan mot motorvägen. Vi hade fortfarande tid att slå ihjäl så vi svängde inom Varberg och hälsade på hos Bockstensmannen som ingen av oss sett "live" förut. Sen åt vi lunch och sicksackade oss söderut på småvägar, körde fel en gång men det gjorde inte så mycket för vi kom fram till pensionatet några minuter i sex, precis lagom. Hämtade hundarna och åkte den sista och tradigaste biten hem till nästan-Österlen. Borta bra men hemma bäst! Men bortsett från mitt djävla knä (status just nu: fortfarande svullet men något mindre stelt och med knäskydd på kan jag "nästan" gå normalt utan att halta) så har det varit en mysig minisemester. Faktiskt gött att (nästan) bara få hänga med min man, när vi är hemma är det ändå rätt sällan som vi bara ÄR så som vi hsr varit denna helgen för då har man ju alltid en massa annat att stå i. Hotellet var fint, maten god, vädret helt okej, så på det hela taget (knät borträknat): LYCKAT.