Hejdå Hilding :(

I fredags förmiddag ringde veterinären och tyckte att Hildings tillstånd ändå var efter omständigheterna rätt så stabilt så att han kunde få komma hem. När han kom in i onsdags låg hans andningsfrekvens på 80/minut, vilket är skitmycket. Nu låg det på 40 vilket fortfarande var högt men ändå bättre. Så jag dit och hämtade hem honom plus en drös mediciner och med order om total vila, bara korta rastningar i koppel. Eftermiddagen gick men på kvällen blev han sämre, andningsfrekvensen ökade fastän han inte rörde sig ur fläcken och man såg på honom att han led, tyckte jag. Halv elva på kvällen ringde jag djursjukhuset och sa att det här går inte längre, han blir bara tröttare och sämre och nu får vi nog släppa taget om honom. Så fick det tyvärr bli. Hilding är den av våra hundar som varit flest gånger hos veterinären och blivit stucken och klämd och petad på till förbannelse, men som trots det ändå tycker det är toppen-toppen-toppenkul att få åka till djursjukhuset och hälsar på personalen där som om de är hans allra bästa vänner. Men nu var han så medtagen att han bara orkade lyfta på huvudet och slå ett par dunk med svansen, så det var egentligen inget svårt beslut att ta. Änså var det såklart svinjobbigt att låta honom somna in, men det gick rätt fort och var nog ett så bra slut som det kunde bli. Men så tomt det är efter honom. Har plockat undan hans koppel och matskål, men när jag ger de andra hundarna tuggben efter promenaderna så tar jag fram fyra av gammal vana. Undrar hur lång tid det tar för muskelminnet att fatta att han är borta?