Christine kom till Arnie Cunningham som sänd från himlen. Risig, ful och nedgången - men under ytan en glittrande skönhet, packad med rå obändig styrka. Hon skulle bli hans väg till frihet, framgång, lycka...
Trodde han.
Minns när jag läste den här boken första gången, då var jag väl i sena tonåren och tyckte den var jätteläskig. Det tycker jag väl inte riktigt längre, men jag är fortfarande imponerad av att Stephen King lyckas skriva en bok om en bil som är ond och få det att verka helt trovärdigt. Gillar som alltid personporträtten och miljöskildringarna, upptäckte dock att jag plötsligt blivit tio år äldre än Regina och Michael Cunningham som alltid varit arketyperna för en oförstående och lite mossig generation vuxna. Så kan det gå. Den här boken får fem (rätt partiska) poplåtar om kärlek.
Det var mycket länge sedan jag läste den. Kanske dags att göra det igen ändå. Jag är ju rätt förtjust i de tidiga böckerna.
SvaraRaderaDDT
Jag med. Sneglade på "Staden som försvann" när jag ställde tillbaks Christine, det får kanske bli nästa läsa-om-projekt.
Radera