It never happens to a boss mare

Jag jobbar på ett företag som ingår i en koncern som i sin tur ägs av ett investmentbolag som också äger en hel drös andra företag utan någon annan gemensam nämnare (i alla fall inte som jag känner till) än  själva ägarskapet. Ägarna är ju inte heller på något sätt involverade i det dagliga och stundliga som vi vanliga dödliga harvar på med för att få hjulen i våra respektive grottekvarnar att snurra. 

Men nu har ägarna i alla fall bestämt att en viss grej ska samordnas så att alla företag i den här gruppen ska göra på samma sätt i en viss fråga som jag har yttepyttelite med att göra. Jag har så lite att göra med det att 99 % hanteras av folk högre upp i organisationen, men igår blev jag av någon anledning och med väldigt kort varsel inslängd på ett möte med ägarnas representant och folk från de andra företagen i gruppen. Det visade sig vara möte nummer två och alla andra utom jag hade varit med på möte nummer ett, men det begrep ju inte jag till en börja med för jag tycker alltid att det verkar som att alla känner varandra utom jag. Dessutom var alla andra rätt så snofsigt klädda och jag själv hade på mig en tröja med en bild på en arg häst med budskapet IN A WORLD FULL OF PRINCESSES - BE A BOSS MARE som ytterligare förstärkte känslan av att vara en katt bland hermelinerna. 

Det pratades på både vitt och brett om hur man skulle göra med ditt och datt och där satt jag och fattade absolut ingenting men tänkte att det ger sig väl så småningom, någon gång sägs väl de förlösande orden som gör att allting trillar på plats. Men nä, det hände liksom aldrig. Sen på slutet kom frågan om någon hade någon fråga, och folk ställde alldeles oerhört initierade frågor på en detaljnivå som började bli skrämmande eftersom jag började misstänka att det eventuellt förväntades av mig att jag skulle göra något av det som de andra verkade ha stenkoll på och som jag inte ens fattade vad det var. 

Har sagt det många gånger men kan gärna säga det igen: fyfan vad jag är GLAD att jag inte är 20 längre.  För till slut var det ju bara att räcka upp handen och slänga ur sig ett Excuse me, I might have the most stupid question in the world but I've got thrown into this like an hour ago, and I barely understand anything of this or what I am supposed to do? Sånt hade ju varit svinjobbigt när man var yngre, men nu kan man bara sitta som en BOSS MARE och inte bry sig om vad folk eventuellt tycker och tänker om en. 

Hade ett snack med en ridkompis för ett tag sen där vi diskuterade fenomenet "människor man inte gillar". Det normala är ju ändå att det är ett ömsesidigt förhållande, om A inte gillar B så gillar B inte heller A och då försöker man ju bara ha så lite med varandra att göra som möjligt och så är allting frid och fröjd. Om det till exempel är en kollega som man måste ha att göra med så får man lösa det genom att man bara pratar om det som rör jobbet och är distanserat artig i övrigt, men inte mer än så. Och det funkar ju oftast. Men sen finns det en viss typ av människor som tydligen har ett enormt behov av att vara omtyckta och älskade av exakt alla, och då kan det distanserat artiga istället få effekten att de blir  inställsamma och klängiga. Sånt tycker jag är svinjobbigt, och det är också där som jag hade velat vara THE BOSS MARE som bara kan rusa fram med öronen platt bakåtstrukna och tänderna blottade bara för att markera att "jag gillar inte dig". Behöver inte ens vara någon direkt anledning, utan det är mer bara för att man kan. Och sen håller alla respektfullt avstånd från THE BOSS MARE. 

Tyvärr fungerar det ju inte riktigt i verkligheten, eller man vill ju liksom inte bli som Farmen-Qristina. Men tanken finns där. Kanske när jag blir ännu äldre?