Skriften i vattnet

Har läst Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist. Detta är handlingen:

Det är midsommarafton och bordet på bryggan är dukat med finporslinet. Affärsmannen Olof Helanders gäster från Kina och Frankrike är på plats. Nu ska här festas på svenskast möjliga vis. Då glider en öppen båt in mot bryggan. Två maskerade män reser sig. En halv minut senare är midsommaridyllen förbytt mot ett blodbad.

Deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på en välkänd deckarserie. För att göra research tar hon kontakt med den arton år yngre Kim Ribbing. Kim är en udda figur och liknar ingen Julia vanligtvis umgås med. Kanske är det just därför blodstormen blåser upp emellan dem, en intensiv kärlekshistoria med många tvära kast. Så småningom dras Julia och Kim in i utredningen av det som kallas Midsommarmassakern där Julias exmake Johnny är spaningsledare.

En internationell thriller tar sin början med storpolitiska konsekvenser och utflykter till Kina, Kuba och Norge. Varför blev sex personer med kopplingar till utsläppsrätter brutalt mördade?

Jag har ju gillat en del - men inte alla - John Ajvide Lindqvists böcker och föreställde mig att den här skulle vara lite som Stephen Kings Mr Mercedessvit, men efter att ha läst Skriften i vattnet kände jag mer njaaeeää? Visst, jag fattar att karaktärerna var en variant av Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist, men det var ändå irriterande. Kim kändes inte trovärdig, Julia var väl rätt okej men störde mig bland annat på att man skrev "Julia Malmros" vareviga gång scenen handlade om henne, som om det fanns en hel skolklass med Julior att förväxla henne med. Tyckte berättelsen var pladdrig och rätt trist, samt att vissa grejer var osannolika. Den här boken får tre små koldioxidekvivalenter av fem möjliga.