Singel i Sumpan

Har läst-om Singel i Sumpan av Annika Sundbaum-Melin, en bok som jag slöläser då och då när jag bara vill ha något enkelt. Detta är handlingen:

Journalisten Annika Sundbaum-Melin har skrivit en dagbok om hur man klarar av det första året efter skilsmässan. När den första chocken lagt sig och prozactabletterna börjat ge effekt så upptäcker hon att även en halvfet trebarnsmorsa som närmar sig fyrtio fortfarande kan ha kul på krogen. Det här är en slags anti-Bridget Jones Dagbok. Det handlar inte om den ständiga jakten efter den rätte, utan snarare efter ett tillfälligt ragg. Det är inte en tjusig karriärskvinna utan en trebarnsmor som sliter på dagarna och överdoserar Treo på morgnarna när bakfyllan är för svår. Boken utspelar sig inte i en genomdesignad innerstad i övre medelklassmiljö, utan i den slitna förorten Sumpan.

Jag gillar egentligen inte alls den här boken, som har undertiteln "hur man överlever första året som singel med hjälp av snälla grannar, Treo och ett och annat ragg". Tycker Annika Sundbaum-Melin var en rätt patetisk person och tycker inte på något vis att det är eftersträvansvärt att supa skallen i bitar och ragga karlar som om det inte fanns någon morgondag (det där med "ett och annat" känns som en sanning med modifikation). Har lite svårt att köpa att det automatiskt måste vara gööörl power bara för att en kvinna beter sig som en man när mannen beter sig som ett svin. Är nämligen inte övertygad om att en sån här berättelse hade tagits emot med lika öppna armar om huvudpersonen varit en karl, men nu måste man tydligen tycka att det här är "lite crazy", men jag tycker mest det gränsar till patetiskt. Fattar heller inte hur hon fick ihop själva logistiken, för enligt sig själv så tog exet noll ansvar för barnen, men ändå kunde hon gå på krogen typ flera gånger per vecka? Men hon kanske hade Sveriges största nätverk av barnvakter, vad vet jag? Boken i sig känns rätt så hafsigt hopkommen med slarvigt språk och ingen direkt röd tråd, och den faller nog snarare under kategorin "böcker jag älskar att hata". Gillar dock det vardagliga och (som det känns) ärliga, men kanske gillar jag mest av allt att jag själv känner mig så otroligt PRÄKTIG i jämförelse eftersom jag varken super eller slarvar med ekonomin eller på det hela taget någonsin betett mig en miljondel så ansvarslöst som Annika Sundbaum-Melin verkar göra. Den här boken får (trots allt) två fem-i-tre-ragg av fem möjliga.