Till stallet istället, v 46 2022, pt 2

 Igår red vi en evighetsövning som var så här: Tempoändringar i trav på ena långsidan, vända upp på kvartslinjen i trav, halt mellan två koner, igångsättning i trav igen, vänd upp på nästa kvartslinje, skänkelvikning ut till spåret, in till mitten, ut till spåret, in i mitten, ut på spåret, fatta galopp, galoppera längs med långsidan, trav utmed kortsidan och sen tempoändringar i trav på andra långsidan, osv. Älskar evighetsövningar. Vi var bara fyra stycken så det var dessutom gott om plats, vilket ju underlättar eftersom det var en halt involverad. Det flöt på fint, fast en gång vände Häxan in från fel långsida och trängde sig in framför mig på den kvartslinjen där man skulle göra halt. Då fick jag göra en volt och så hamnade jag framför en som kom på spåret. Inte för att det blev någon större katastrof, men ändå lite irriterande eftersom det var Häxan som orsakat alltihop, och hade hon bara kunnat bete sig som en normal människa och liksom avisera att hon tänkte komma i någons väg (ibland måste man ju det p g a anledningar och då brukar man kommunicera kring det), men hon rider ju på som om hon ägde hela ridhuset och att vi andra helt enkelt får hålla oss undan. 

Köttbullen skötte sig riktigt fint. Formen var helt okej, hade kanske önskat lite bättre framåtbjudning för jag fick jobba som en galärslav i varje steg, det gick inte att slappna av och tro att man bara skulle kunna åka med och få lite gratis. Men hon är fortfarande inte klippt och väldigt långhårig, så det är nog lite tungt och jobbigt för henne. Men hon kämpade på (och jag med). Sen jag började rida Lille P, som ju är av samma typ som Köttbullen fast modellen större, så känns Köttbullen så L-I-T-E-N. Hon är ju en maxad C-ponny, plus att hon är lite överbyggd och har förhållandevis korta ben, fast det var inget jag tänkte på när jag bara red henne. Men nu känner jag mig riktigt lång när jag sitter på henne och det är ingen känsla jag är särskilt bekant med. Hehe.