Guldet blev inte ens till sand, eller: 25 orsaker att hata nyinspelningen av Utvandrarna

Råkade, rätt aningslöst, se att nyinspelningen av Utvandrarna låg på TV4 Play och pockade på uppmärksamhet. Jag har inte ord för hur mycket Vilhelm Mobergs mästerepos betyder för mig, men det är mycket och det är rikt på känslor. Jag är också väldigt förtjust i Jan Troells filmatisering, även om den kanske är något i långsammaste laget och eventuellt skulle ha vunnit liiite på att man klippte bort några av alla miljoner stillbildsscener på karga åkerlappar, gamla stenmurar och liknande naturscener, samt att de snudd på hallucinatoriska klippen som i böckerna hette "Roberts öra berättar" eventuellt inte behövde ha fått riktigt så mycket utrymme. Men nu har saken kommit i ett helt annat läge. Jan Troell, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

Jag och min bror dristade oss att ta itu med nyinspelningen som lite avkoppling i helgen som gick, men det lämnade oss med ett sårigt tomrum i själen där det bara ekade en enda fråga: VARFÖR? Vi läste oss till att den här produktionen hade en budget på 100 miljoner, vilket ju är en rejäl slant, men resultatet påminner mer om någonting som skulle kunnat ha kokats ihop på en random folkhögskolas filmlinje termin ett (no offence till folkhögskolornas filmlinjer) och vi sammanfattade hela skiten med en mening: DETTA DUGER INTE. 

Bortsett från rent filmiska taffligheter, som t ex att en unge tappar en mössa som i nästa sekund sitter på plats utan att någon mänsklig hand varit inblandad, så är det här, utan någon särskild inbördes ordning, vad vi hatade mest av allt och så till den milda grad att vi hade lust att söka upp regissör Erik Poppe och inte bara örfila upp honom kraftigt utan vi lekte även med tanken på att slå ihjäl honom och gräva upp hans förfäder intill sjunde led för att skända knotorna. 

Här är en bråkdel av allt hat vi samlade på oss:

1. Dialekten! Nog för att vi har gjort oss lustiga över Ja tyyyyar inte mer Kal Oska många gånger (och man kan eventuellt också undra om inte Liv Ullman kunde prestera liiiiite bättre just ifråga om småländskan?), men att inleda med text som förkunnar att det här är något som utspelas i Småland och sedan låta Karl-Oskar och Kristina och alla andra prata STOCKHOLMSKA? Det är ju ett fel av episka mått. Hur tänkte de egentligen här?

2. Språket! Förutom det faktum att alla pratade stockholmska så kändes inte språket speciellt 1800-talsautentiskt utan snarare som någonting man skulle kunna höra pratas idag. På Stureplan. Bland loja hipsters som dricker mikrobryggt öl och äter surdegsbröd. Det är så att man önskar att stumfilmen återintroducerades och befriade oss från ondo.  

3. Språket igen! För trots att man ju ändå måste ha gjort ett aktivt val att inte låta karaktärerna prata småländska, så bräker Karl-Oskar och Kristina ur sig att "vi ska vara de goaste vänner" till varandra lite då och då, som om de ändå gjorde ett (oerhört) lamt och misslyckat försök att få in lite småländsk anknytning. Det lyckades ni inte med. 

4. Vissa för berättelsen centrala karaktärer VAR JU FÖR FAN INTE ENS MED! Robert och Arvid fick inte resa till Kalifornien och gräva guld, morbror Danjel fick inte ha sitt oppgöre med Gud, Jonas Petter i Hästabäck fick inte lämna sin trätgiriga käring, Fina-Kajsa fick inte släpa med sin gryta tvärs över Atlanten, osv. Detta innebär, förutom att ett rikt persongalleri försvinner, att man liksom tar bort en rätt så väsentlig del av själva berättelsen. Alla emigrerade inte bara för att det var fattigt och eländigt, rätt många också för att komma undan religiöst förtryck och slavliknande arbetsförhållanden. Kan man ju tycka är en rätt så viktig aspekt I DESSA TIDER när det gnälls över flyktingar som kommer hit och BÅDE tar våra jobb OCH lever på bidrag, och helst ska de väl buntas ihop och skickas hem igen. Lite perspektiv och en titt i det egna landets historia har ingen dött av. Men det tyckte inte Erik Poppe var så viktigt, tydligen. Sen NÄMNS ändå Fina-Kajsa, trots att hon aldrig fick vara med på båten till Amerika, som om hon och hennes son Anders var några himla grannar, vilka som helst som hade råkat slinka förbi på en kopp kaffe. 

5. Alla vet ju att Kristina fick kärnor av astrakanen skickade till sig i brev och att det länge var ovisst om det skulle bli riktiga äpplen eller inte. De släpade INTE med sig en djävla planta tvärs över Atlanten, och det var också ganska uttalat att tillgången på dricksvatten var strängt ransonerad ombord på skeppet för att den skulle räcka hela överfarten. Men i Erik Poppes filmatisering gick det tydligen bra att använda det snålt tilltagna dricksvattnet för att vattna en vissnande astrakanplanta med. 

6. Den påhittade konflikten mellan Kristina och hennes mor. VARFÖR? Inte för att hon, modern alltså, kan ha varit så himla glad över att Kristina skulle emigrera och att de med största sannolikhet aldrig skulle ses mer i detta livet, men inte fan ställde hon till en scen och snäste att hon inte ville ha några brev och gick in i stugan och larmade igen dörren efter sig när det var dags för Kristina och Karl-Oskar att ge sig av. 

7. Scenerna hemma hos Kristinas föräldrar i Duvemåla där hela familjen tumlar omkring med tvätt och lekande barn för ju snarare tankarna till utklädda personer på Skansen (eller möjligen en reklamfilm för tvättmedel) än något autentiskt 1800-talsdrama. Gäller generellt för hela filmen, det är väl ändå helt orimligt att alla är nybadade och nykammade och hela och rena HELA TIDEN? Samt att alla har bländvita garnityr, vilket man ju definitivt inte hade på den tiden innan folktandvård och fluortanter var begrepp så att säga i var mans mun. 

8. Var det för att det var Monica Zetterlund som spelade Ulrika i Västergöhl i det som vi numera refererar till "den riktiga filmen" som man skulle ha Tove Lo av alla människor att spela samma roll i modern tid? Som att produktionsbolaget bara "det måste vara en sångerska som spelar horan"? Vet inte så mycket om Tove Lo egentligen, men imponerades inte av hennes skådespelarinsatser. Imponerades för övrigt inte av NÅGONS skådespelarinsatser i denna produktion (se t ex punkt 1-3). Störde mig också väldigt mycket på att alla, inklusive Ulrika själv, refererade till henne som "gladan" utan att det fick någon förklaring. Ja, JAG vet ju varför hon kallades så, men det kändes lösryckt och inte alls naturligt. 

9. I böckerna blir ju Kristina väldigt, väldigt sjuk på överfarten till Amerika och när de kommer fram så är hon ju så svag att hon knappt orkar gå ner för landgången för egen maskin (generellt så har ju Vilhelm Moberg på ett utmärkt sätt skildrat hur oerhört trött och sliten Kristina är av allt arbete, allt barnafödande och på det hela taget det hårda livet som nybyggare). I boken kommer ju sedan Karl-Oskar med "söter mjölk och vettebrö", vilket ju är en ENORM grej för den som levt på synnerligen sparsamma ransoner av härsket fläsk och salt sill i många, många veckor. En annan för berättelsen central del är när Kristina delar med sig av det sista av matsäcken från det gamla landet till Ulrika, och inför denna handling för en lång inre monolog kring om hon ska eller inte. Det är en så oerhört stark händelse och det är också början på  den långa och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika. Men det tyckte tydligen inte Erik Poppe var så viktigt att skildra, utan han slog ihop de två händelserna till en och slafsade förbi det lite som hastigast. Sen är det en annan scen när lill-Märta försvinner som han också har FÖRDÄRVAT helt och hållet genom att a. förlägga den till ett tåg (istället för på en flodbåt som det var), b. låta Ulrika få något slags hysteriskt utbrott kring att en ovetande lokförare ville köra enligt tidtabell. Den riktiga händelsen, där Ulrika hittar Lill-Märta och får henne ombord på båten i sista sekunden, gjorde ju att Karl-Oskar (som haft ett horn i sidan till Ulrika p g a att Ulrika anklagat honom för att fara med osanning när det hela byggde på ett missförstånd) försonades med Ulrika, men det var tydligen inte heller särskilt viktigt att få med.  

10. Scenen där Ulrika och Kristina badar hemma hos pastor Jackson i Taylors Falls. Här fick man ju nästan ta till hela Jysks sortiment av skämskuddar för att överleva. Där satt de en gång så svurna fienderna och skämtade om att deras löss skulle bada tillsammans och flamsade och fnissade och skvätte vatten på varandra och hade sig, och det kändes mer som en scen ur Madicken på Junibacken än något ur Utvandrarna. Så här gick det alltså inte till.  

11. Scenen där Karl-Oskar konstaterade att marken i Taylors Falls inte var så bördig som han förväntat sig. Varför stod han ute mitt i natten och grävde? Kunde han inte väntat med det tills det ljusnade? Hur kunde han ens se hur jorden såg ut? För det var helt kolsvart runt honom och det enda som lyste upp var den lykta som Kristina sedan kom svansandes med när hon skulle ut och tala med honom. Sen gick hon och då var det becksvart igen. Det rimliga är väl ändå att han antingen a. undersöker jordmånen i dagsljus, eller b. har med sig en lykta eller liknande att lysa med när han prompt ska undersöka jordmånen mitt i natten. 

12. Tidslinjen. Man fick liksom inte alls någon uppfattning om hur långt någonting tog utan hela resan till Amerika kunde mycket väl ha avverkats på en helg eller så, och resan till Taylors Falls i Minnesota verkade gå på en eftermiddag i runda slängar. Sen fick man veta att Ki-Chi-Saga låg "en halv dagsmarsch" från Taylors Falls. Karl-Oskar gick dit för att finna bördig jord och när han kom tillbaks så fick man intrycket av att han hade varit borta högst ett par dagar, men han hade minsann hunnit med att både fälla träd, såga bräder, konstruera en stege och bygga ett helt hus (med glasfönster, som han verkade ha fått från ingenstans) med sina två tomma händer. Sen trollades det fram både dragdjur och vagn, också från ingenstans, så att flyttlasset kunde rulla (på en väg som inte heller fanns). Är det något som framkommer i böckerna (och även i den riktiga filmen) så är det väl hur oerhört strävsamt och slitigt allting var. Inget var på något vis självklart att det fanns, minsta inköp fick vägas mot om det verkligen behövdes. Allt Karl-Oskar och Kristina ägde hade de fått genomgå stränga mödor och försakanden för att få ihop. Men i den här filmatiseringen så dök allting bara upp av sig självt. Easy-peasy. NOT. 

13. Scenen där Karl-Oskar och Kristina sitter i sitt nybyggda hus och samtalar vid ett modernt BLOCKLJUS från 2000-talet.  Var kom det ifrån? IKEA i Taylors Falls?

14. Scenen där astrakanen ska planteras. Helt plötsligt transformeras Kristina från den hon rimligtvis borde vara, en trött, sliten och av sjukdom, graviditeter och en lång och strapatsrik resa märkt kvinna, till någon himla aerobicslärare som ystert dansade omkring med outsinlig energi till att skämta och glamma och plantera den där djävla astrakanen (som borde ha varit död flera gånger om vid det laget) tillsammans med barnen. Scenen skulle kunna vara hämtad från en valfri förskola.  

15. Scenen där Karl-Oskar m fl bygger sitt nästa hus. Det strävsamma livet som utvandrare/nybyggare visar sig sannerligen inte i denna produktion eftersom det var fullt rimligt för Karl-Oskar och Kristina att stå och nojsa och småhångla med varandra i samband med att man lade tak. Skulle inte tro det va?

16. Distanserna. Man fick inte någon som helst uppfattning om hur några avstånd. Har man läst böckerna så vet man att det minsann inte bara är att kvista iväg till grannen lite hur som haver. Men i den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan (se punkt 17) och därför rymmer till skogs i vredesmod så hinner Kristina både med att älga bort till Judith för att be om hjälp, samt vara ute och leta i skogen tills det blir mörkt, och under tiden hinner Karl-Oskar med att skjutsa barnen till skolan, var den nu ligger, komma hem igen, konstatera att både Kristina och Lill-Märta är förlupna, och på nolltid hinner han trumma ihop ett stort uppbåd av grannar som går omkring med facklor och letar och har sig. 

17. DEN ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN där Lill-Märta inte får gå i skolan. Hela upplägget kändes väldigt luddig, först skulle hon och satt redo på vagnen och sen bara "nä, du får stanna hemma hos mor" bara för att Kristina gick och tjurade över något. Väldigt märkligt. Men det som stör mig mest är generellt hur barnen pratade till de vuxna. Inte för att jag VET exakt hur det talades i mitten av 1800-talet (men det vet ju verkligen inte Erik Poppe heller), men att man fostrade barn i allmänhet och döttrar i synnerhet i Herrans tukt och förmaning att de skulle lyda far och mor är väl inte helt orimligt att föreställa sig. Att någon som Lill-Märta, cirka 10 år, skulle stå och tonårsskrika JAG HATAR DIG till sin moder känns däremot just det. ORIMLIGT var ordet, sa Bull. 

18. Och när vi ändå är inne på det spåret, vad i JÖSSE NAMN tänkte Erik Poppe på när han fritt fabulerade fram den scen som inleddes med ovanstående JAG HATAR DIG-drama samt att Lill-Märta sprang till skogs och Kristina efter (fast först efter att ha kvistat bort till grannfrun Judith, som av allt att döma bodde på samma avstånd som i ett normalstort villakvarter, och bett om hjälp som hon inte fick, vilket inte hindrade henne från att dumpa Lill-Ulrika där och bara rusa vidare). Och Kristina rusade omkring i skogen med geväret i handen (se även punkt 19) och letade och ropade och efter TIMMAR återfanns Lill-Märta med stukad fot och kunde inte gå utan Kristina fick bära henne på ryggen, och så plötsligt stapplade de in i ett indianläger och bad om hjälp och då var det minsann en flink indiankvinna som genast begrep att här var det kvinns i nöd så hon gav Lill-Märta sin poncho. Vad hon nu skulle med den till när hon hade ont i foten? VÄLDIGT oklart här och Vilhelm Moberg hade mycket riktigt aldrig med något av ovanstående. Och sen hem igen och så blir det en SCEN, skapad av präktiga Petrus och präktiga Judith, kring att Lill-Märta har på sig ett ogudaktigt plagg, men då helt plötsligt är allt det där med att fostra barn i Herrans tukt och förmaning bortglömt (igen) och Karl-Oskar och Kristina, som dittills framställts som extremt kuvade och rent av mesiga (och det var väl ändå en grej med Karl-Oskar att han gick sin egen väg i allt och tog minsann inte order av någon), blev plötsligt moderna människor och bara "hon får ha på sig vad hon vill". SKULLE INTE TRO DET, VA?
Det finns en scen i Vilhelm Mobergs böcker där Petrus och Judith säger något om att Ulrika är ogudaktig eftersom hon är gift med en baptist, och Kristina gör då det på den tiden oerhörda (svarar emot en kyrkans man) och säger att Ulrika är hennes bästa vän i Amerika, och då säger Petrus till Karl-Oskar att han (typ) ska tukta sin kvinna och då svarar han att Kristina umgås med vem hon vill och sen passar han på att säga ett och annat som har stört honom, och så är det slut med den grannsämjan. Men lite av hela grejen med att utvandra var ju, bortsett från fattigdomen, att komma bort från "överheten" (a k a kyrkan), inte att få det likadant som i det gamla landet, och där var ju Karl-Oskar, för att inte tala om morbror Danjel, pionjärer och de lät sig minsann inte kuvas av någon. Men nävisstja, man tog ju inte med den biten i den nya versionen. SORRY. 

19. Den ORIMLIGT OVERKLIGA SCENEN när det står en hjort och smaskar på Kristinas mot all förmodan överlevande astrakan och hon bara sliter till sig geväret och rusar ut och skjuter? Jag har extremt svårt att föreställa mig att man slösade bort krut på ett skrämskott för att någon tuggade i sig ett par kvistar av ett äppelträd. Dessutom har jag en ganska kraftig känsla av att jakt på den tiden endast var förunnat karlar, och det här kändes mer som att Erik Poppe ville göra en Thelma & Louise av Kristina från Duvemåla än en autentisk skildring av nybyggarlivet i Amerika.  

20. Ulrika (igen). Något av det finaste man kan läsa (i mitt tycke) är den om den starka och innerliga vänskapen mellan Kristina och Ulrika, men även det skulle ju Erik Poppe komma in och slaska ner med en påhittad konflikt där Kristina inte vågar stå för att hon är vän med Ulrika inför präktiga Judith och präktiga Petrus (till skillnad mot i verkligheten, se punkt 18). Hur gestaltar man då detta på ett bra sätt?, frågar sig Erik Poppe. Jo, men låt för all del Ulrika komma ridande i COWBOYSADEL och med COWBOYHATT som om hon vore en av medlemmarna i familjen Macahan. För övrigt fattar jag inte grejen med att Ulrika var nära att gifta sig med mister Abbott, handlaren och framstod där som världens mähä som inte gillade honom men ändå bara "nä, men det blir nog bra, han kan föda både mig och Elin". Var det något som var fantastiskt med Ulrika var det väl att hon var så stark och egensinnig, men inte ens det fick hon vara fullt ut i Erik Poppes DJÄVLA film. Överhuvudtaget så tycker jag att hon gestaltades blekt, och som att man klistrade på lite random vredesutbrott för att ge henne lite karaktär, men de kändes inte alls naturliga. Sorry Tove Lo, men jag är inte imponerad. 

21. Sen var tydligen konflikten mellan Kristina och Ulrika ändå inte värre än att Ulrika ändå kan följa med Kristina till doktorn och meddela Karl-Oskar att nu är det stutabåset (men inte ens detta fantastiska uttryck är med) som gäller för honom, för att sedan bara "jag hittar ut själv" och svepa därifrån. ULRIKA VAR INTE SÅDAN. Plus att det där med att "hitta ut själv" väl är någonting som härrör från rika människor som har tjänstefolk som leder en in och ut till herrskapet i salongen. Karl-Oskars och Kristinas hus var nog inte så stort att man riskerade att gå vilse direkt. 

22. Scenen där Kristina bestämmer sig för att lägga sitt liv i Guds händer (fast den biten var ju också väldigt nedtonad) och vill vara Karl-Oskars kvinna på riktigt. Då var det så här, va. Kristina hade levt ett hårt liv och fött ganska många barn och utöver det haft ett antal missfall. Hon var sliten och tärd på alla möjliga sätt. Sen var hon ju ändå så att säga glad för samlivet, och det är väl helt rimligt att vara, men man behöver kanske inte gestalta just detta med en saftig nakenscen med någon som har en kropp som en 20-åring. Inte en bristning, inget som hänger och slänger. Det duger inte om man nu säger sig måna om att det ska vara autentiskt. 

23. Scenen där Kristina får sitt sista missfall. Hon går in i ladugården, astrakanen blommar. 

a. För det första är ladugården helt KLINISKT REN. Inte ett dammkorn, inte en fluga, till och med kon är nybadad och allt är som en djävla reklamfilm för Grumme tvättsåpa. 

b. Sen kommer missfallet, och jag vet faktiskt inte hur man bär sig åt om man sitter på en pall och mjölkar och ändå lyckas få blod från underlivet att droppa rakt ner i mjölkspannen. Erik Poppes anatomikunskaper känns synnerligen bristfälliga. 

c. Sen dör ju Kristina som bekant, och jag minns inte riktigt hur lång tid det tar, men några dagar, en vecka? Och på den tiden har astrakanen, som alltså stod i blom när hon gick in i ladugården, utvecklat fullmogna äpplen. Inte ens i Amerika är väl detta möjligt? 

d. Och varför i HELVETE skulle Karl-Oskar släpa UT Kristina till trädet istället för att bara (som han gjorde på riktigt) ta in ett äpple till henne? Måste säga att det var ungefär hundra miljoner ljusår mer effektfullt att låta astrakanen dunsa i golvet (som Jan Troell gjorde) för att gestalta Kristinas död, jämfört med Erik Poppes variant där Kristina får segna ner i gräset och filmdö. 

24. Sen det här med att Lill-Märta skulle skriva ett brev till Kristinas mor och avsluta med "min mor var den modigaste människa som fanns" (eller något i den stilen). För det första så framställs hon inte som speciellt modig, snarare mest gnällig och negativ. Det fanns det nog för all del fog för att vara, skulle jag väl säga, men modig är ju något helt annat. För det andra tror jag inte att någon 12-åring med bristfällig skolgång besitter förmåga till den typen av analyser. För det tredje så var det väl ytterst oklart om Kristinas föräldrar ens fortfarande var i livet? För att vara en del av en tetralogi där en del heter "Sista brevet till Sverige" så skrivs det förbluffande lite brev, ändå är det helt självklart att de gamla i Duvemåla ska leva och ha hälsan och kunna ta emot brev från utvandrade släktingar. Men man tidslinjen var ju som sagt väldigt skev i hela produktionen (se punkt 12).

25. Inte nog med att man tar bort vissa politiska aspekter gällande landet Sverige (se punkt 4) så har man också lyckats sudda bort problematiken kring den amerikanska ursprungsbefolkningen, som man ändå kanske kunde tycka kunde ha en given plats här. Eller amerikanska inbördeskriget? Det nämns inte heller, men eftersom hela filmen verkar utspela sig under några veckors tid så är det kanske inte så konstigt om det inte hinns med.
På riktigt så ville Kristina inte att Karl-Oskar ska "drafta sig" (medan han tyckte att det var hans amerikanskt medborgerliga plikt) eftersom han då riskerade att gå in i evigheten med blodskuld. Skulle vilja säga att samma sak gäller Erik Poppe efter att ha misshandlat detta EPOS till döds. Sådärja, nu var det sagt.