Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Igår hade jag en viktig dag på jobbet, och mitt i min mentala uppladdning ringde min man för att berätta att det vällde upp vatten ur marken på gårdsplanen. Det var tyvärr inte en nyupptäckt artesisk brunn eller ett religiöst underverk, utan ett hål på vattenledningen in till vårt hus. Det är ju inte information man någonsin vill ha, kunde jag känna där, för det tog en hel del fokus från mitt viktiga (det gick bra  med det ändå), men livet står ju alltid redo att dela ut örfilar när man minst av allt väntar sig det. 

Min man ringde kommunen så de stängde av vattnet in till vår fastighet. Vi har kommunalt vatten, men såklart var det inte hål på kommunens rör utan på vårt, och sånt får man ombesörja bäst man kan. Det är väldigt sällan jag saknar att bo i lägenhet, men igår hade jag kunnat flytta in i en miljonprogramsetta på stående fot för var hittar man någon som kan rycka ut och gräva fram ett läckande vattenledningsrör bara sådär? Känns som att alla firmor är uppbokade i månader, men lyckligtvis jobbar min man på en firma med stort kontaktnät av hantverkare så han ringde sin chef som drog i lite trådar här och där, och vips var två gubbar med grävskopa på väg. Praise min man och hans chef samt de två gubbarna med grävskopa. När jag kom hem på eftermiddagen så var hela gårdsplanen uppgrävd och vattenledningen blottad. Problemet var bara att det inte gick att se var hålet på ledningen var eftersom vattnet var avstängt. Kommunen hade sagt att "det kan dom sätta på igen sen när dom är klara" medan "dom", a k a grävmaskinsgubbarna, sa att dels fick de inte lov att göra det "om man ska gå efter kommunens regler" och dels behövde man ett särskilt verktyg för att kunna sätta på, och det hade bara deras chef tillgång till och han svarade inte i telefon, i alla fall inte just där och då. Gubbarna stod i gropen och ringde samtal på samtal, men det var väl bara att vänta på att någon skulle höra av sig. Det orkade jag inte göra, så jag gick ut med hundarna istället, och när jag kom hem så hade gubbarna åkt men ringt efter "någon som var lite kunnigare inom VVS" som skulle komma och laga och gräva igen jättehålet Allan. 

Det blir väl inte förrän imorgon då, sa jag missmodigt till min man, för klockan var typ halv sex på kvällen och inte vet jag vad grävmaskinsgubbar och VVS-kunnigare har för arbetstider, men det kändes inte direkt som att det fanns en jourhavande sådan på vänt, redo att rycka in närhelst det behövdes. Min man hade varit påpasslig och tappat upp allt vatten som stod kvar i systemet innan det stängdes av, plus att vi  altid har 100 liter dricksvatten på dunk in case of emergency. Utöver det två fulla IBC-tankar med regnvatten som man kan använda till att tvätta av sig och spola i toaletten med, så det gick ju ingen större nöd på oss annat än att det var bökigt. 

Men! Vid sjutiden på kvällen dök det upp en flink kille med det rätta verktyget och innan jag hade hunnit blinka så hade han satt på vattnet, identifierat och lagat  hålet i röret, samt skyfflat igen hålet i marken (det senare tog väl i och för sig lite längre tid än en blinkning, men imponerande ändå). Sen skulle han vidare och göra ett annat jobb, så det finns tydligen någon slags jourhavande eller i alla fall med flexibla arbetstider. Det är kul när det är mycket att göra! hojtade han entusiastiskt när jag uttryckte någon slags deltagande känsla kring hans arbetsbörda. Själv var jag slut i anden. Vattnet som kom ur kranen var fullt av rost och partiklar som täppte igen alla silar i alla kranar, så vi hade lite amatör-VVS-arbete att göra inne innan jag äntligen, praise the Lord, min man, hans chef. grävmaskinsgubbarna och den flinke VVS-kunnigare, kunde ställa mig i duschen och låta det kommunala vattnet strila över min svettiga lekamen. Så här i efterhand kan jag känna detta: vilken tur ändå att det hände precis när min man skulle åka till jobbet och inte fem minuter senare för då hade den  oupptäckta artesiska brunnen fått stå och flöda i många timmar och ställa till med Gud vet vad för elände. Också tur att det hände NU och inte på vintern, för då hade det väl inte varit lika enkelt att gräva upp och åtgärda. Och såklart att det fanns en firma som kunde rycka ut snabbt och lätt. Det var mycket som inte var dåligt, som Jan Brink skulle ha sagt och som jag också sa igår. En gång för många år sen drog jag med min man på ett kval till ett unghästchampionat i dressyr och då hamnade vi bredvid Jan Brink på läktaren. Han (Jan Brink) var där för att titta på en av sina elever (fattade jag det som i alla fall), och elevens häst var minst sagt skärrad, skyggade för allt som fanns att skygga för och var allmänt spänd och spattig. Men Jan tyckte att det ändå fanns kvalitéer, och då fällde han denna oneliner som vi (jag och min man) sedan dess använder friskt i alla möjliga sammanhang, Så också igår. 

Jamen nu återstår bara att invänta och betala en gissningsvis rätt så saftig räkning för detta äventyr, men något ska man ju lägga sina surt förvärvade slantar på. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.