Till stallet istället v 33 2022, pt 1

Igår var det då dags för hoppning! Med Jättinnan! Tyckte att jag hade peppat mig själv så himla mycket inför att rida stor häst i allmänhet och Jättinnan i synnerhet nu i helgen som gick, men modet rann av mig när jag kom till stallet och såg att hoppningen skulle ske på stora utebanan. Jag gillar inte att rida på stora utebanan, för den är så (obviously) stor och liksom rörig. Där står hinder och det ligger stockar och även om den är stor så tycker jag ändå alltid att man är i vägen för varandra på något sätt. Dammigt som i en himla vilda västernfilm var det också. Och varmt. Något mindre varmt klockan 19.30 på kvällen än mitt på dagen såklart, men ändå kvavt och klibbigt och NÄE VAD JAG INTE KÄNDE FÖR DETTA. Men det var ju bara att bestiga Himalaya, a k a sitta upp på Jättinnan, och ta sig ner till stora utebanan. Gruppen innan hoppade bland annat stockar. Det var jag cirka noll procent sugen på. Fasta hinder är inte min grej. 

Jamen det gick ändå hyfsat? Fick till fina galoppfattningar i båda varven när vi red fram, nu var det ju i alla fall gott om plats och kanske att hon behövde det, kanske att jag också tänkte till och gav tydliga(re) hjälper, kanske en kombination av båda dessa faktorer. Vi travade över bommar och det gick bra. Vi travade över bommar med ett litet kryss efter och det gick också bra. Sen skulle vi hoppa stockarna. Just dom stockarna vi skulle hoppa är inte alls höga, men det är själva känslan av att inte kunna riva om dom skulle slå i som känns läskig. Har ju gått omkull med en ponny en gång och det vill jag helst slippa uppleva igen. Det var förvisso inte på ett fast hinder utan i en studsserie där inte avstånden stämde och ponnyn fick en bom mellan frambenen och störtdök, men ändå. Tog stockarna i trav första gången, det blev lite vingligt men Jättinnan klev så snällt över vad jag bad henne om. Nästa gång vågade jag rida på lite mellan stockarna och tog den andra i galopp och det gick också bra. Höll där sen, för man ska ju sluta när man är på topp, kände jag. Rätt långt från Henrik von Eckermann-nivå, men ändå.
Men Jättinnan alltså? Bara fem år och så okomplicerad och totalt obrydd av allting. 

Nu ska jag försöka sätta en rutin för drop in-ridningen som börjar denna vecka. Det var ju tydligen inte bara jag som ledsnade på det i våras, snackade med en i helgen som sa att mot slutet hade det nästan inte varit någon alls där. Jag trodde ju det bara var jag som inte gillade hon som tagit över, eller gillade och gillade, hon var väl trevlig men tyckte lektionerna var rätt röriga och kände inte fick man någon direkt hjälp heller. Men nu har hon slutat, så nu får vi se vad det kan bli av den här möjligheten. Ridskolechefen (som hade BOOT CAMP:en) sa till mig att "det finns ingen av våra hästar som du inte skulle kunna rida", så då får jag väl tro på det.