Måndag

Upptäckte ett ridsår när jag kom hem i fredags. Eller, jag kände såklart av det även när jag red, men trodde att det bara kanske råkat hamna lite spån eller så innanför byxorna, bytte ju om i stallet (för att vara korrekt: på toaletten, så ingen tror att jag stod i stallgången och svidade om), men när jag kom hem och ställde mig i duschen så noterade jag med smärtsam tydlighet att jag var hudlös på en bit av högra skinkan. Så djävla ovärdigt om ni frågar mig. Samt smärtsamt. Har försökt behandla det (såret) varsamt och vänligt hela helgen med luftig klädsel och baddning med potatismjöl och andra huskurer, men det ville sig inte så igår kväll tvättade jag av det med sprit (aj! Aj! AJ!) och tryckte dit ett Compeed så att jag överlever en dag med röven på en kontorsstol. 

Vad hände i helgen? I lördags regnade det! Halleluja! Drog på mig en jacka! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på långpromenad med hundarna. Det visade sig efter ungefär halva tiden att jackan var en klar överloppsgärning som jag fick bära hängande över ena armen resten av promenaden. Hatar att bära saker när jag är ute och går men det var att välja på det och att koka bort. Enligt SMHI-appen var det gul varning för "mycket höga regnmängder", men hos oss kom bara en lättare skur. Något måste det i alla fall ha gjort med väderleken för i går morse vaknade jag strax innan 06.00 av att jag frös! för första gången sen jag vet inte när, och då var det bara 10 grader ute. Gav hundarna mat, gick ut en snabbis med dom och försökte sedan somna om men det gick inte så jag låg och läste någon timme och gick sedan upp. Tog på mig långbyxor! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på promenad. Det var såklart också en överloppsgärning för de där 10 graderna ökade till det dubbla i en grisblinkning. Gick i bokskogen där det var skuggigt och behagligt, så det var egentligen bara biten mellan bokskogen och hem som var jobbig. 

Det var loppis i grannbyn så efter lunch åkte vi dit. Hittade ett vägghängt hörnskåp som var så litet att flera personer som såg mig bära omkring på det frågade om det var ett brödskrin. 50 spänn, som hittat. Ska hänga det i mitt Flickrum™. Hittade också en bok om svensk hästsport genom tiderna som jag fick för en tia. Den var utgiven 1959 så det har väl hänt en del sen dess, men det var ändå inte så lite nostalgi att läsa om de där gamla halvblodshingstarna (Jovial, Eros, Polarstern, Immer, Lansiär, Ceylon, etc) som man framför allt minns från namnskyltar i stall från förr, samt om welsh mountainhingsten Criban Daniel som användes i den svenska russaveln när man hade problem med inavel. MED MERA. Hade en härlig lässtund där på eftermiddagen när den stora efter-loppis-tröttheten slog till som den alltid gör. Sen masade jag mig ut i köket och bakade bröd och lagade mat och så tittade vi klart på Keep breathing på Netflix, en serie som vi båda irriterat oss gruvligt på (men vi var ändå tvungna att se hur de skulle få ihop det på slutet) och inte kommer att sakna.

((( !!!   SPOILER ALERT   !!!   )))

Den handlar om en tjej som till varje pris skulle med ett flyg och lyckades tigga sig till skjuts av två karlar som hade ett privat flygplan som givetvis störtade ner i en sjö och båda karlarna dog men tjejen överlevde och lyckades ta sig upp på en strand långt ute i ödemarken. Gravid är hon säkert också, sa jag tvärsäkert eftersom en scen visade hur tjejen höll sig för magen lite sådär beskyddande, och jodå, visst var hon det. Det visade sig också att tjejen hade ett i sanning komplicerat känslomässigt register, övergiven av sin bipolära mamma som barn, trassligt förhållande till sin pappa som stannade kvar, därför kunde hon såklart inte ha en fungerande relation med någon, vilket var en helt onaturligt kärleksfull och förstående kollega som fortsatte att vara kärleksfull och förstående trots att hon mest snäste och avspisade honom och var allmänt otillgänglig, varför skulle någon ens vilja ha ett förhållande med en sån djävla strulputta? muttrade jag. Detta visades i minst sagt underliga flashbacks varvat med när tjejen, född och uppvuxen i NYC, skulle försöka överleva där i skogen vid sjön långt ute i ingenstans. Hon hade inga som helst problem med att simma ut till det störtade planet, hitta det (bara en sån sak), dyka ner och hämta upp väskor och grejer som kunde vara bra att ha i ett överlevnadsperspektiv. Hennes lungor måste ju vara något av en världssensation, för hon kunde minsann hålla andan helt orimligt länge. Det visad sig att karlarna smugglade Oxycodone och pengar, men fiffig som hon var så använde hon pengarna som fnöske när hon gjorde upp eld med hjälp av ett par glasögon och solens strålar, och tabletterna hällde hon ut och använde till att samla vatten i. Hon var otroligt redig och kokade vattnet, det tror jag inte någon hade gjort i det läget (vattnet i sjön var kristallklart) men i en flashback fick man se hur barnmorskan förmanade henne vad man skulle undvika att äta och dricka när man var gravid, så för henne var det prio ett fastän hon inte ens var säker på att hon ville ha det där barnet. Man såg henne aldrig någonsin samla ved, däremot lyckades hon på ingen tid alls gräva en grav till en av karlarna som hade överlevt såpass länge att han hade tagit sig i land, men sedan dött (den andra karln dog ombord på planet). Jag har aldrig grävt en grav till en människa, men jag föreställer mig att det är ganska jobbigt och jag föreställer mig att gräva en grav till en människa är i det närmaste OMÖJLIGT om man inte har en spade, och det hade inte den här tjejen. Sånt retar jag mig på. Jaha, men sen såsade hon omkring i skogen i närmare en vecka, åt i princip bara en handfull bär på hela tiden, ramlade och skadade sig och var tvungen att tillverka en krycka av en gren. Hela tiden talade människor till henne, hennes mamma, hennes pappa, den döda karlen på stranden, killen/kollegan som var pappa till barnet, etc, och det var otroligt rörigt och svårt att veta vad som var fantasier och vad som var flashbacks. Sen kom hon efter tusen besvär fram till en flod, hittade en stock att flyta med och gjorde det hur länge som helst och slog inte ihjäl sig trots rätt strida strömmar och stora stenar, sedan  fick man plötsligt se hur hon födde barn (med den kärleksfulla killen vid sin sida) och så blev hon hittad av två fiskare som gjorde hjärt-och lungräddning (men tryckte väldigt långt ner, snarare i höjd med naveln än på bröstbenet) och så trodde man att hon kanske var död för hon var typ blåblek i ansiktet men plötsligt så hostade hon ur sig lite vatten och så började eftertexterna rulla. THE END. Den här serien kom upp som en av de mest tittade på Netflix, men det var rätt bortkastad tid om ni frågar mig.