The sun always shine on tv, och uppenbarligen också i skogen

Har du smort in dig med solskydd? frågade min man i söndags när jag stolpade omkring och packade ihop allt som man behöver för en heldag i spårskogen när det ska bli jättejättevarmt. Nä, men det behöver jag inte, vi ska ju vara INNE i skogen och där är det skugga, sa jag. Ja, jag VET, som ett djävla barn. Jag bränner mig alltid i solen, får dessutom soleksem som kliar satan, och ändå så är de gånger jag är proaktiv och smetar in mig med solskyddsfaktor 50 lätträknade även om flaskan står aldrig så strategiskt placerad i badrumsskåpet. Jag planerar ju aldrig att vara i solen så därför tänker jag att det inte behövs. Jag är en sån som håller mig i skuggan och det är bara om jag vet att jag ska vara någonstans där det inte är skuggigt som jag bemödar mig med krämer och grejer. Skogen = skugga, så tänker man ju. Eller åtminstone jag. Det visade sig vara fel-fel-fel, åtminstone i söndags. Nu har jag soleksem på både skenben och underarmar och ja, det kliar satan. TACK OCH LOV fick jag också ungefär 50 myggbett (trots att jag fullkomligt dränkte mig i myggspray), så jag kan beklaga mig över att det kliar utan att avslöja källan och att jag borde ha smort in mig, precis som min man rådde mig att göra (moget, verkligen).