Under den trasiga rutan låg en sten lika stor som en knytnäve invirad i ett papper. Jag vecklade ut det. I tjock svart tusch, med omsorgsfullt textade versaler, stod det: STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!
Stenen som kastas in genom fönstret i huset som journalisten Iris Lund just ärvt är bara första tecknet på att hon inte är välkommen i byn på Österlen.
Med en deprimerad tonårsdotter och en dement mamma kvar i Stockholm kämpar Iris för att rusta upp huset. Men livet i Karlavik blir inte som hon tänkt sig. På vinden hittar Iris gömda målningar, väldigt olika den konst som hennes pappa var känd för. Hon hittar också ett mystiskt foto som föreställer pappan med en liten flicka. Fram växer en annan bild av den far hon trodde att hon kände.
Och hur mycket kan hon egentligen lita på sina nya bekantskaper i byn? Fler skrämmande händelser inträffar och Iris börjar bli orolig på riktigt. Vem kan hata henne så mycket när hon inte ens vet vad det är hon har gjort?
Stenen som kastas in genom fönstret i huset som journalisten Iris Lund just ärvt är bara första tecknet på att hon inte är välkommen i byn på Österlen.
Med en deprimerad tonårsdotter och en dement mamma kvar i Stockholm kämpar Iris för att rusta upp huset. Men livet i Karlavik blir inte som hon tänkt sig. På vinden hittar Iris gömda målningar, väldigt olika den konst som hennes pappa var känd för. Hon hittar också ett mystiskt foto som föreställer pappan med en liten flicka. Fram växer en annan bild av den far hon trodde att hon kände.
Och hur mycket kan hon egentligen lita på sina nya bekantskaper i byn? Fler skrämmande händelser inträffar och Iris börjar bli orolig på riktigt. Vem kan hata henne så mycket när hon inte ens vet vad det är hon har gjort?
Jamen alltså näe. Det var liksom ingenting som fastnade här trots att jag ändå plågade mig igenom nästan hälften. Träliga karaktärer, seg handling, alldeles för lätt att lägga ifrån sig kände jag. Den får noll nollåttor av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar