Let there be traffic light

Någonting har hänt med ett trafikljus på min väg till stället där jag i mitt anletes svett äter mitt bröd tills dess jag vänder åter till jorden. För den som inte förstod denna gammeltestamentliga hänvisning: Första Mosebok 3 kap, det är när Gud är sur på Adam och Eva för att de smaskat i sig av frukten från kunskapens träd. Adam skyller på Eva och Eva skyller på ormen och som straff för hela tjottaballongen får ormen hädanefter kräla på sin buk (vet inte om ormen hade ben först? det framgår inte rikigt tycker jag men det får man väl ändå anta?) och äta stoft (fast det gör den ju inte längre va?), och kvinnan ska föda barn i smärta (sant!) och vara styrd av mannen (hej patriarkatet), medan mannen i största allmänhet ska leva med allsköns vedermödor och elände (njaa?), vilket bland annat då innebär att man får ta en macka medan svetten lackar i pannan. En annan bra fråga är väl varför kan jag inte helt enkelt skriva "på min väg till jobbet", men på det svarar jag att det är väl ingen sport. 

Hur som helst, något har hänt med ett trafikljus. Jag passerar tre-fyra trafikljus på min väg till ovan nämnda ställe, och när jag anländer till "stan" cirka klockan 04.50 så är det inte många bilar ute och jag kan därför relativt obehindrat glida med grönt ljus genom tätorten. Men av någon anledning har trafikljuset utanför McDonalds i Ankeborg fått fnatt, för nu är det alltid rött även om det inte är en enda bil i sikte, vilket det ju sällan är så dags. Laglydig som jag är stannar jag och så får jag stå där någon minut innan det slår om. Inte för att det har någon större betydelse i det stora hela, men det känns lite som att jag är med i ett avsnitt av Dolda Kameran och det är inget bra sätt att börja dagen på. 

Men irritationen (som egentligen inte är någon irritation) vändes till glädje eftersom jag fick ett meddelande från Bokbörsen att en bok som jag varit på jakt efter och haft under bevakning i åratal nu hade dykt upp på ett antikvariat. Ja, nu är det inte direkt Codex Argentus jag vill ha i hyllan, snarare en bok som rikade sig till målgruppen 12-åriga ponnytjejer, men jag har gått hårt in för att återskapa den samling hästböcker jag läste när jag var i målgruppen, eftersom det enligt mig går alldeles utmärkt att läsa dom även när man är en ponnytjej på 53 jordsnurr. Läser-om alla Britta och Silver och alla Nan Ingers böcker minst en gång per år. Och på tal om Nan Inger så var den aktuella boken Buttan och Mankan, vilket är den fristående fortsättningen på Drömmen om en ponny som verkar ha getts ut i världens minsta upplaga. Fick betala snudd på ett ohemult pris för en utrangerad biblioteksbok, men det får det väl banne mig vara värt. 

Igår fick jag också äntligen upp en hylla i mitt Flickrum™. Hyllan är en REDA-hylla med glaslådor som jag plockade med mig från mitt 50-tals originalkök när jag sålde min lägenhet eftersom de nya ägarna ändå hade tänkt blåsa ut allt och ersätta det med borstad aluminium och ljust och fräscht-helvete. Tyvärr har det inte gått att få upp den i vårt nuvarande kök eftersom det inte finns tillräckligt med plats, men det är ju mig veterligt inte lag på att den måste vara placerad i ett kök så nu sitter den i Flickrummet™. Tänker att där kan jag förvara diverse småplock. Tanken med REDA-hyllorna var väl ursprungligen att man ska ha socker och salt och gryn och sirap och sånt i lådorna (två av mina "lådor" är formade som fyrkantiga flaskor med lock så jag antar att de är avsedda för någon form av flytande innehåll), men när jag hade den i köket hade jag värktabletter, gem, gummisnoddar, trasiga pennor och allt annat sånt där som man annars alltid förvarar i någon jobbig kökslåda tillsammans med diverse vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-det-grejer. 

Vad som återstår av inredningen av Flickrummet™ är lite elfixjobb som min man ska göra "snart" (dvs aldrig) och så ska det sättas upp en stång så att jag kan hänga upp ett coolt draperi framför dörren. Inte för att det behövs (Den kommer att vara sjukt mycket i vägen, sa min man, men det är ju inte hans bekymmer, sa jag) utan för att det finns och för att man kan. 

Men nu vankas det långledigt, eller i alla fall tre dagar. Känns som fredag fastän det är torsdag, vilket ju är en betydligt mer angenäm känsla än när man får för sig att det är fredag och så är det bara tisdag. Finns heller inga trafikljus på nästan-Österlen så därför ska jag förhoppningsvis  tillbringa de kommande dagarna i frid och harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Planen är att inte sticka näsan utanför 40-skyltarna och inte korsa den egna tomtgränsen annat än till fots.