3 x Moberg

 Har läst-om Åsa Mobergs romantrilogi om Nina Broman: Andra resan till Folkstone, Familjen som exploderade och Snart är det 1968. Det är böcker jag haft stående i min bokhylla i stort sett i hela mitt vuxna liv och jag tar fram dom och läser-om dom sisådär en gång vart femte år. Detta är handlingen:

Andra resan till Folkstone:

Andra resan till Folkestone handlar om fjortonåriga Nina som reser till England en sommar på sextiotalet för att bli av med oskulden och... lära sig språket. 
Lyhört och med mycket humor och värme berättar Åsa Moberg i sin debutroman från 1981 om det sexuella uppvaknandet och den spirande politiska medvetenheten.
Trettiofyra år senare skriver Åsa Moberg i förordet till boken: Här finns inte mycket romantik men desto mer ångest över att inte vara som andra. Tänk om livet skulle pågå så här tills hon dog? Alltid samma ansträngning att likna alla andra, eller åtminstone somliga andra, så att man inte blev ensam. Projektet vid denna andra resa till Folkestone är, skulle jag säga med mina nuvarande Beauvoir-referenser, att inleda ett autentiskt liv. Med hjälp av en lämplig man: Jag ska noga studera alla killar som finns. Jag ska välja ut en som är väldigt snygg, sen ska jag vara med honom och vara precis som jag egentligen är. Jag ska säga allt jag tänker och jag ska ta reda på allt han tänker. Sen ska jag ligga med honom. Eller han ska ligga med mig.

Familjen som exploderade:

Familjen som exploderade är en fristående fortsättning på Åsa Mobergs lovordade debutroman Andra resan till Folkestone. Det är fortfarande den unga Nina Broman som står i centrum men den här gången handlar det om att frigöra sig från föräldrarnas liv och värderingar. Det politiska intresset flyttas till Vietnam. Nina går med i arbetsgruppen till stöd för Sydvietnams nationella befrielsefront, det som senare blev FNL-grupperna. Hon möter en man som hon vill leva med hela livet, den norske journalisten Svein Aanerud som bor på ett rött fyrskepp.
Familjen som exploderade utspelas i mitten av 1960-talet, en tid där mycket blev annorlunda. Ninas generation av efterkrigsungdomar var kanske också något annorlunda. Världen vände sig plötsligt just till dem. Att vara ung var för första gången något värdefullt. Vi är födda efter atombomben, vi är de nya människorna, skriver Ninas väninna i ett brev.

Snart är det 1968:
Äntligen har Nina Broman brutit med sin familj. Hon bor i en etta i Solna, är engagerad i FNL-grupperna och har precis fått praktikplats på den nystartade modefirman Lao-Tse. Kläderna som ritas av de tre kvinnorna symboliserar allt det som Nina Broman längtar efter: frihet, konst, sex och, mest av allt, en ny tid.
Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?

 Jag har uppenbarligen någon slags hatkärlek till de här böckerna, ungefär som att jag känner för Hjärtats djur av Erik Hörstadius. Inte för att de här böckerna på något sätt påminner om den, men det är något med det där att läsa-om böcker som man egentligen inte tycker är speciellt bra. Eller jag TYCKER de är bra på ett sätt, men på ett annat sätt inte. De är såklart intressanta som tidsdokument (även om de skrevs på 80-talet), men samtidigt tycker jag de känns lite präktigt tillrättalagda (kanske för att de skrevs på 80-talet). Jag tycker de känns bitvis väldigt autentiska, bitvis känns de ganska orealistiska. Men lite sådär var det väl att vara tonåring som jag minns det. Man slets mellan att vilja vara rebell för det var tufft och vara till lags för det var så man var fostrad. Jag tycker också det är lite fusk att skriva böcker och sedan dryga ut sidorna med att citera en massa andra författare. Om jag läser en roman vill jag ju inte läsa delar av Kärlekens ABZ. Plus detta konstiga: för ett antal år sedan läste jag Kärleken i Julia Anderssons liv och hittade då en hel del copy paste från de här böckerna. Sno från andra har man ju hört talas om, men sno från sig själv? Ja, det får man såklart, men lite märkligt kändes det ändå. Hur som helst: De här böckerna får tre vänstersympatisörer av fem möjliga.