Till stallet istället, v 37 2021, pt 1

Gårdagens tema var skänkelvikningar och det är ju varken min eller Köttbullens starka sida. Vi är ju dessutom nu i en FAS av allmän triskhet och stoighet som jag faktiskt inte egentligen tror är så mycket trilskhet utan mer att det blir lite kortslutning i hjärnan för henne. För hon har börjat få in lite mer bärighet i steget, halleluja, och galoppen går också mycket bättre. Men när man sedan slänger in sidvärtsrörelser i den ekvationen så är det som att det blir KAOZ i hela Köttbullshuvudet, i alla fall i höger varv, och då står hon emot och inte så lite heller. Huvudet i taket och sedan går hon bokstavligt talat in i väggen. Försökte drämma till henne med spöet för att få henne att fatta att så gör man inte, men upptäckte då att det liksom inte fick plats ett dressyrspö mellan häst och sarg så att man kunde få till någon slags rörelse att tala om. Så det blev mer som en lam smekning på halsen. Håhåjaja. Tror också att handlar om att jag blir stum i högerhanden när hon spjärnar emot och det gör ju inte saken bättre. Vi får kämpa vidare.

Skulle sedan vara tuff och leda ner till hagen själv i mörkret. Hästarna går i en annan hage, och förra veckan så sa en av dom som red häst att vi kunde väl se till att någon följde med mig så jag slapp gå själv eftersom ponnyerna gick i den hage som nästan var allra längst bort från stallet. Det var ju snällt. Men igår hade dom bytt hage och då tänkte tuffa jag att det var väl inget att leda ner Köttbullen dit. Tjo vad jag bedrog mig. För det första var Köttbullen själv stressad, hon är väldigt flockbunden och hade bråttom till sina vänner. Sen var det rent ut sagt KOLSVART. Speciellt sista biten när jag svängde in i skogen så att träden tog bort det lilla ströljus som fanns. Hittade för fan knappt grinden och Köttbullen höll på att bli TOKIG av att vänta på mitt fumlande och varför i helvete är alla eltrådar spända som fiolsträngar och går knappt att kroka av, för att inte tala om att hitta den där lilla öglan man krokar i handtaget igen när man knappt ser handen framför sig. Fick av henne tränset, hon beredde sig på att sticka iväg, kom då på att jag hade tyglarna kvar över halsen på henne så jag fick knata efter och ptrooa och ryta om vartannat.  Fast det var ju inte hennes fel. Kände mig som ett as. Nästa vecka begär jag ledsagare, hehe.