Alltså det har gått så djävla DÅLIGT för mig på sista tiden, kunde man igår höra yours truly stå och gnöla om i stallgången. Men igår gick det fan i mig BRA. Köttbullen kändes pigg, allt är såklart relativt, men i alla fall mer framme för skänkel än vad hon gjort de senaste gångerna. Tror det här med Kimblewickbettet sätter myror i huvudet på henne, hon är ju väldigt hård i munnen och van vid att bara kunna bita tag i bettet, köra huvudet i luften och komma undan. Det kan hon såklart fortfarande, SÅ starkt är ju inte det bettet och jag har det på det "snällaste" läget och generellt känns det som att hon är mycket mer avspänd med det jämfört med det vanliga tränsbettet. Men tror att hon kanske tyckt det varit mentalt jobbigt att inte kunna göra sin strategi när det blir jobbigt för henne. Ja, hur som helst. Igår red vi först samma övning som i fredags, minska volten, skänkelvikning ut till spåret och därefter galoppfattning. Och Som Vi Galopperade! Varv efter varv och ibland nästan i form! Stort för mig, som är glad om det överhuvudtaget blir galopp ungefär där jag har tänkt mig och om det går att bibehålla den ett varv på volten utan avbrott. Sedan red vi huvudövningen som var: tiometersvolt i varje hörn, därefter skänkelvikning till X och så skänkelvikning ut till spåret igen, ny volt, vidare till nästa hörn, ny volt och ny skänkelvikning. Följande två saker hände: 1. Köttbullen LYFTE PÅ BAKHOVARNA OCH TRAMPADE UNDER SIG för första gången någonsin. 2. Vi kunde RIDA NÅGRA STEG I SKÄNKELVIKNING. Det här är så stort att man nästan borde kontakta tidningen Ridsport, förbundskapten Bo Jenå, Hänt i Veckan, you name it. Sen ska jag väl tillägga att det handlade om några steg här och där och det gick sannerligen inte av sig själv, och mot slutet var hon så trött att hon började med sitt gamla köra-upp-huvudet-och-låsa-halsen-trick för att komma undan skänkelvikningen för höger skänkel. Men ändå! WOW. Detta behövde jag/vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar