I fredags var det härligt vårväder och vi red ute i paddocken, fast det blåste väldigt mycket som det alltid verkar göra så fort man börjar känna värmen nalkas och livsandarna vakna till liv. Så de 12 plusgrader som det enligt termometern var kändes som...5? BRRRR. Ja, detta var alltså innan vi satte igång. Sedan vill jag lova att man inte kände av någon kyla.
Karin hade ridit Köttbullen i veckan, så hon kändes för en gångs skull riktigt samarbetsvillig redan från början. Men SÅKLART så var det några ungar som hoppade studsmatta och tjoade och tjimmade i en trädgård som gränsar till ridbanan. I normala fall ser man inte det för det är träd på den sidan som fungerar som bra insynsskydd, men nu har det ju inte blivit grönt än. Så Köttbullen tyckte det såg helskumt ut att det studsade ungar upp och ner I HENNES BLICKFÅNG. Hon är normalt sett inte speciellt tittig, men här gick tydligen gränsen. Så där var hon lite spänd och på tårna. Men i övrigt gick det rätt bra, även om hon såklart står emot i högervarvet. Nästa vecka ska jag få prova att rida henne på ett annat (läs: skarpare) bett. Är inte något stort fan av att ta till sånt, men Karin hade testat det och det gjorde stor skillnad tyckte hon. Och jag är ju inte den som sliter och rycker och drar okontrollerat, plus att det ju inte handlar om att hon är hård i munnen i ordets rätta bemärkelse. Vi får väl se vad som händer.
Vi red någon slags övning med mycket övergångar och mot slutet (när vi red i vänster varv) så var Köttbullen så FIN och härlig, man riktigt kände hur hon arbetade med hela ryggen. Ja, och då var det såklart dags att sluta. Typiskt! Nästa gång ska vi ha markarbete och därefter hoppning, blää.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar