Igår eftermiddag fick jag meddelande om att min dotter inte skulle rida på kvällen och numera är det ju fritt fram för oss att byta plats med varandra, så jag for iväg för härligt häng med Bästa Måndagsgruppen™. Fick ta den hästen som min dotter skulle ha haft, vilket var/är en jättehäst som jag aldrig ridit förut p g a 1. jättehäst, 2. många gillar henne. Min definition av "jättehäst" är kanske inte representativ för resten av mänskligheten, men detta är i alla fall ett rejält halvblodssto på...tja, 165-170 nånting? Sur och dan är hon i boxen, biter i väggen och viftar med hoven. Men det är mest attityd, har hjälpt till att göra i ordning henne rätt många gånger så den biten är det lilla bekymret. Storleken är värre, jag får stå på tå och verkligen sträcka ut för att nå att borsta henne på ryggen och det var nätt och jämnt att jag kunde spänna sadelgjorden från marken. Stiglädren fick jag hissa upp till sista hålet och då var de på gränsen till för långa, men när jag snurrade så blev de på gränsen till för korta och det tycker jag är värre. Och det kändes som att jag satt flera meter upp över marken. GULP. Jaja, men ska man utvecklas så måste man ju någon gång ta sig lite utanför den egna komfortzonen. Var ändå inte jättenervös, för hon går som sagt med mycket på lektion och hon verkar vara hyfsat trygg och stabil, ingen hetsig sak som far i luften för minsta lilla.
Fast det var ju inte a match made in heaven om man säger så. Så fort jag tog tyglarna körde hon upp huvudet i luften och gjorde verkligen sitt yttersta för att komma undan arbete. Har fan sett nybörjare rida henne bättre, kändes det som. Men Karin sa att jag skulle vänta ut henne, så jag tog ett stadigt grepp om yttertygeln och försökte jobba henne på volterna, men jag tycker det är svårt innan man vet hur mycket man vågar trycka på framåt och hur mycket man kan ta i henne sen. Precis när det kändes som att vi var lite på gång i skritten var det dags att trava och då var det samma visa, huvudet i luften och hon ville inte gå fram och började trampa med frambenen nästan som att hon var på väg att resa sig (det var hon inte, men det kändes så). Sen var det galopp som hon var väldigt bekväm i, bara att sitta och åka med och för mig som är van vid att kämpa för varje galoppsprång var det ju ändå lite gött. Ja, inte för att hon gick i form eller så, men man kan ju inte begära allt.
Sen red vi själva huvudövningen som var takt och övergångar. Man skulle rida innanför fyrkantsspåret, skritta tio steg, trava tio steg, sakta av, skritta nio steg, trava nio steg, sakta av, skritta åtta steg, trava åtta steg, osv, ja ni ser mönstret. Ner till ett och sen upp till tio igen. Kan ju säga att det där med att räkna steg var inget för oss, men plötsligt började formen komma, först i skritt, sedan i trav och sedan gick hon fint och balanserat även i övergångarna och då var det ju riktigt drömmigt, men såklart var lektionen slut just då, så där är det ju alltid. Klagade över att det känts förfärligt och att jag aldrig sett henne gå så illa med någon annan, men Karin sa att det där med att köra upp huvudet och trampa med frambenen var tydligen någonting hon, Bitchhästen alltså, gör när man sätter lite press på henne. Stämmer säkert, för när hon väl kom till samarbete så gick det ju bra, men startsträckan var ju gigantisk. Men nu vet jag ju det till en annan gång.
Sen fodrade vi och det som är så GÖTT med Bästa Måndagsgruppen™ (förutom att alla är så himla trevliga) är att det aldrig är något snack om vem som gör vad, alla bara hjälps åt helt naturligt. Inte som i Coronagruppen där somliga, ingen Mansplainer nämnd och ingen glömd, konsekvent smiter undan till exempel att packa höpåsar och mocka i ridhuset. Längtar så sjukt mycket tillbaks till mina måndagskvällar med detta gänget, sno på med vaccinet nu va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar