I fredags var det hoppning och jag kan säga direkt att det gick INTE bra. Blev så djävla sur på mig själv att det nästan lite har påverkat humöret hela helgen. Så här var det: Vi skulle hoppa en övning som var typ: vänd snett igenom, hoppa ett litet kryss på ena diagonalen, lägg en volt vid A, hoppa ett koppelräck på ena långsidan, vänd snett igenom och hoppa ett litet kryss på andra diagonalen, lägg en volt vid A och hoppa ett koppelräck på andra diagonalen. Hoppa fram gick fint, men när vi skulle börja övningen, som först bara var att trava mot krysset, landa i galopp, lägga volten och hoppa kopplet och därefter bryta av till trav, ja då for DJÄVULEN i Köttbullen. Eller åtminstone kändes det så. Det gick bra att trava mot krysset och landa i galopp, men när vi kom till A och skulle påbörja volten så missförstod hon och trodde hon skulle få gena mot koppelräcket och bara KASTADE sig iväg mot det. Lyckades få till en "volt" som nog snarare kunde beskrivas som åttkantig, det var i höger varv och hon bara bet sig fast i bettet, låste halsen och var allmänt besvärlig, och sedan nästan skenade hon mot hindret och slängde sig över helt okontrollerat. Det läskiga med Köttbullen är att det känns som att hon dyker över hindret, och eftersom jag har en trist gå-omkull-med-häst-historia i bagaget så är jag inte det minsta sugen på att uppleva den igen. Ju högre tempo desto mer känns det som hon dyker och desto större är förstås också risken för att gå omkull. För säga vad man vill om Köttbullen, hon gör så gott hon kan och E for effort och allt sånt där, men hon har faktiskt skitdålig koordinationsförmåga. Plus att hon inte har så stort register i galoppen och kan varken länga eller korta sig där det behövs, utan hon smäller av lite var som helst och det är inte något önskvärt scenario för en dressyrkärring med kontrollbehov om man säger så.
I alla fall, vi testade igen men den här gången gick det om möjligt ännu sämre och så började jag fega ur, det är väl en sak att det går fort men när det både (känns som att det) går i 190 km/h och det nästan är omöjligt att styra och man dessutom förväntas hoppa över hinder, då är det fan i mig inte roligt längre. Tyckte jag. Karin är ju världens bästa ridlärare och har känsla för det där när man ska pusha och när man behöver backa lite, och nu var det fan i mig dags att backa. Så nästa gång fick jag bara komma på krysset i trav och därefter komma på krysset i trav, fatta galopp och galoppera över koppelräcket som var nedlagt så det bara var en bom på marken. Det gick väl okej, men särskilt roligt var det inte. Var så sur och besviken på mig själv efteråt för jag tyckte att jag hade ridit som en djävla kratta. Tack och lov så var i alla fall inte Mansplainern där och bevittnade eländet. Han har tagit en paus nu och isolerat sig i väntan på vaccinet, berättade Styrelsetjejen när någon i gruppen frågade vart han hade tagit vägen. "Hälsa honom att vi saknar honom jättemycket" var det en peppig typ som hojtade, och jag tänkte TALA FÖR DIG SJÄLV men det kunde jag ju inte med att säga.
Aja, det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Nu är det i alla fall dressyr som gäller, och till nästa hoppning ska jag väl ha lappat ihop mitt stukade självförtroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar