Låt mig bara vara din

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Låt mig bara vara din av Peter Sundberg. Jag köpte den enbart för att Peter Sundberg är en av mina favoritradiopratare (och hoppades att han även skulle bli en favoritförfattare, men sorry, nej, så blev det inte). Boken handlar om detta:

Adam har allt. Eller har han det? Han är hockeyproffs i Nordamerika, bor i en lyxig våning på Manhattan och har en flickvän som tilldrar sig andra killars blickar. Trots detta tyngs han av en stor hemlighet, en hemlighet han dolt i hela sitt vuxna liv.

En dag kommer det ett brev poststämplat i Sverige som gläntar på den garderobsdörr som Adam desperat har försökt hålla stängd. Två personer känner till hans stora hemlighet, och han inser att han behöver göra upp med dem bägge för att bli fri.

Resan till Sverige blir en resa tillbaka i tiden. Återigen sveps han med i den himlastormande förälskelsen han en gång valde bort och återigen är han tvungen att välja mellan två sidor av sig själv, men denna gången är insatsen högre. Låt mig bara vara din är en kraftfull skildring av förbjuden kärlek, rädsla och hopp.

Jag kan sträcka mig så långt som att jag förstår att homosexuell kärlek eller attraktion är avsevärt mer komplicerat om man är en machokille som inte har kommit ut ur garderoben, och att det kan vara en historia som behöver berättas. Men i övrigt hade den här boken inte mycket som tilltalade mig. Alldeles för detaljerade beskrivningar av saker som inte tillför handlingen något (funkar för Bret Easton Ellis, men knappast för någon annan), men vad jag störde mig allra mest på var omotiverat hoppade mellan tempus. Det duger inte att det stod någon vid fönstret och sedan ligger någon i sängen och de därefter slog någon skamset ner blicken. Det är ju ändå en bok som har getts ut av ett förlag, finns det ingen som korrekturläser längre? Den här boken får en överkorsad hockeyklubba av fem möjliga.