Till stallet istället, v 48 2020, pt 1

"Nu är det bara tre gånger kvar på terminen" sa Karin efter gårdagens lektion. Helt G-A-L-E-T. Jag hänger inte med. Kom på att jag har en gång att rida igen, så det måste jag försöka styra upp på dessa veckor för annars brinner den inne. 

Igår red jag Köttbullen och temat var hörnpasseringar. Hon hade gått lektionen innan så hon var lite seg och stod emot på högersidan, men det gick ändå rätt bra på framridningen. Hon ville inte gå fram i galoppen först, men sedan lossnade det och hon pinnade på och började frusta. Och därefter var det bara att lägga upp stigbyglarna och påbörja övningen, som var: rida hörnpassering, rakrikta, rida nästa, lägga en 10-metersvolt vid B och E och sedan rida öppna till nästa hörn och så upprepa i all oändlighet. Det gick väldigt bra i vänster varv men sedan bytte vi till höger och då började hon bli trött och stod emot, la sig i handen, föll inåt i volterna om jag inte stöttade upp med innerskänkel. Jag var själv rätt så trött vid det laget och önskade väl kanske att det skulle kunna gå lite mer som på räls någon gång, men icke Köttbullen. Men vi fick till några steg i öppna då och då, och det är ju stort för att vara oss. Kände mig generellt nöjd. 

En som inte var nöjd är en av de nyare hästarna, hon kom någon gång i våras tror jag. Ett stort svart (säkert mörkbrun per definition men ger intryck av svart) sto som h-a-t-a-r ponnyer. Så varje gång man möter henne, som igår om vi råkade komma på varsin långsida och göra 10-metersvolterna ungefär samtidigt, så lägger hon öronen bakåt och höjer huvudet och visar tänderna och i största allmänhet beter sig som om hon är beredd att göra både ett och annat för att få se ponnyblod flyta. Om Sagan om ringen-filmatiseringen inte redan hade varit inspelad och klar hade man lätt kunnat ringa Peter Jackson och tipsa om att det fanns en het kandidat till rollen som en av ringvålnadernas hästar. Och naturligtvis så möttes vi exakt hela tiden, så ofta att vi till slut bara behövde se varandra för att börja fnissa. Jag och hennes ryttare alltså, hästarna fnissade av ovan nämnda skäl inte lika mycket.