Till stallet istället, v 37 2020, pt1

 Alltså, vi är ju INTE direkt sams nu, jag och Köttbullen, beklagade jag mig till Karin efter gårdagens lektion. Känns som att hon är allmänt ovillig till allt, stretar och spjärnar emot, slängtravar in i galoppen som hon sen vill bryta av efter tre språng för att hon inte orkar hålla igång några längre sträckor, och försöker man rida ihop henne så slår hon efter skänkeln och sen kommer man alltid ikapp någon annan och då bryter hon av p g a orkar inte galoppera långsamt och med henne är det FAN inte bara att fatta ny galopp utan det är en rätt omständlig procedur där man snudd på måste vara i balans och harmoni med själen och universum och hela skiten. Eller åtminstone vara i ett hörn av ridbanan, men det är ju inte alltid man är det och då blir jag skitstressad när 9 andra hästar galopperar på spåret och Köttbullen bara pinnar iväg i stötig ponnytrav.  

MEN så får jag väl ändå tänka till. Hur var det i våras? När jag började så kunde jag ju inte ens få henne att gå på tygeln i skritt mer än ett par meter. Red ju lektion efter lektion med bara en massa volter och åttvolter i skritt och var helnöjd om hon kunde mjukna ett par sekunder istället för att bara köra upp huvudet och bita fast i bettet. Så utifrån det har det ju ändå hänt en hel massa grejer. Och så kom jag att tänka på en lektion med Pojken, där han tokvägrade att gå på volt i vänster varv, han bara vek halsen och sprang rakt fram. Det var mer än en lektion dessutom. Minns också i början att han knappt kunde göra serpentiner på medellinjen utan att det kändes som att han skulle välta. Så vinglig var han. Och han blev ju bra, men det tog tid. Och det får väl Köttbullen också ha. Tid. Och tålamod. 

Igår hade vi sitsträning och jag fick beröm för min sits. Roligt, även om jag misstänker att det var det enda som möjligen var positivt. Hehe. Om det nu var så bra, för vi travade i evigheter utan stigbyglar på stora mittvolten, och det kändes inte direkt så himla graciöst om jag ska vara ärlig. Men den lodräta sitsen har tydligen ändå positionerat sig i muskelminnet, om det nu inte bara var som Karin sa för att vara snäll. Aja, det är väl bara att kämpa vidare. Pojken har diagnosticerats med hovbrosksförbening, vad det nu är, så hans framtid är rätt oviss. Orkar ej ens googla vad det är, för det känns för deppigt.