”En sista vinter” är en stark debutroman om skuld och försoning. Om en pojke som dog, och om att vända hem till något som kanske inte längre finns. Det är blyertsgrå december och Jonny är på väg till den döende hemorten för första gången på länge. Hans pappa är sjuk och mamman vill att hela familjen ska samlas och fira jul. Nu ska allt bli bra. Men när pappan plötsligt dör och familjeåkeriet måste räddas, dras Jonny in i sin brors smutsiga affärer. Minnesbilderna blir allt starkare, av den tragedi han anklagades för, av det han utsattes för som barn. Han flyr in i sitt gamla missbruk och en morgon vaknar han blodig och förvirrad. Vad kan han ha gjort sig skyldig till? Och vem är egentligen Nino, den tystlåtne pojken som försöker närma sig honom?
Ja, nä, det här var väl inte direkt så att jag hoppade jämfota av läslust. Irriterade mig så enormt mycket på alla karaktärer, exakt alla var så sjukt osympatiska och idiotiska. Orkar inte bry mig eller tycka synd om impulsstyrda människor som gör den ena grejen mer korkad än den andra och tycker att allt är samhällets fel. Den här boken får två små haschtomtar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar