Till Paris ska vi rida på en gris

Min man har fått ett nytt intresse: att spela blockflöjt. Kan ju tyckas lite udda att i 50-årsåldern upptäcka att man har faiblesse för något de flesta utan saknad lämnade bakom sig i mellanstadiet, men sån är han. Lite charmigt ändå, tänkte jag när jag såg med vilken iver han gjorde research och beställde en tenorblockflöjt (tror jag det var).

Ej lika charmigt att tvingas lyssna på timslång och rätt knackig repetition av Fredmans epistel nr 48 (Solen glimmar blank och trind), men det är uppenbarligen de smällar man får ta. Han befinner sig på ett annat våningsplan och med två stängda dörrar emellan, men blockflöjtsljud skär om inte genom ben och märg så åtminstone genom både innerväggar och isolering. Får väl sätta på tv:n som ljudkuliss eller nåt. Aja, man kan nog ha det värre, tänker jag. Typ...starta ett impressionistiskt jazzband och ha replokal här hemma. Blockflöjt känns med ens hemskt trevligt och lätthanterligt.