Till stallet istället, v 7 2020, pt1

I stallet brukar de försöka lägga gemensam teorivecka när det är lov, som sportlov och höstlov, och då har man istället för vanliga teorilektioner olika clinics som man kan gå på. I höstas missade jag nästan alltihop p g a jobbresa och det grämde mig för en av clinicsarna (vad heter det i plural?) var "ridlärarna rider" och det vill man ju gärna se, och nästa vecka - sportlovsteorivecka - ser det inte bättre ut. Då är det "ridlärarna hoppar" på onsdagen, men då hade ju korkade jag glömt det och istället bokat in en vinkväll med Jenny. Och det är nästan lättare att skicka folk till månen än att få luckorna i våra kalendrar synkade, så det ändras icke. På tisdagen var det löshoppning, men tisdagar är den dag då jag håller mina hundkurser, så det går ju inte heller. På torsdagen kan jag, men då var det sadla- och tränsa-kurs för de mindre barnen. Hade ju i och för sig varit jätteroligt om man bara dök upp där som blivande 52-åring. Haha.

Jaja. Igår skulle vi egentligen haft sitsträning, men det blåste fortfarande halv storm ute och ett par av hästarna var lite stirriga så istället jobbade vi med hörnpasseringar och öppna. Det gick faktiskt rätt så bra och efteråt stod Karin och jag och bara öste lovord över honom, och det trots att han blev lite upprörd för att jag petade till honom på baken med spöet i galoppen för jag tyckte att han kunde hålla ihop sig lite bättre, men det tyckte inte han och blev sur och slog bakut. Men det var ju så att säga inte helt oprovocerat. Och tänk ändå så duktig han har blivit! Vad mycket han kan nu jämfört med när han kom sommaren 2018! Älskar också att han är så snäll att hålla på med i boxen, han blir inte ens sur när man spänner sadelgjorden. Sen att han kan blåsa upp sig så att man tror att man aldrig ska lyckas få den om honom är ju en annan sak, men han håller inte på och stampar och kastar med huvudet med bakåtstrukna öron som en del andra hästar gör. Det enda med honom i boxen är väl att han gärna lägger hela tyngden i handen på en när man kratsar bakhovarna, och det är rätt mycket tyngd där så det är rätt jobbigt. Fast när han var ny var det knappt att han ville lyfta på benen och då gjorde han samma sak även med frambenen, så att kratsa hovarna motsvarade ett gympass. I det avseendet så tycker jag att han har blivit ett under av lydighet. Det måste jag tänka på nu när jag tampas med Köttbullen, för hon vill VERKLIGEN inte lyfta några hovar överhuvudtaget och bara trampar runt och håller på när man försöker och det känns som att man skulle behöva ha minst tre armar, två att lyfta hovarna och en att hålla hovkratsen med. Det är en kamp som heter duga. Hon är lyckligtvis oskodd på alla fyra så det går fort att kratsa hovarna när man väl får upp dom. Jag tänker att hon lär väl sig hon också.

Sammanfattningsvis i alla fall: en helt okej lektion.