Vännerna ja. De är inte särskilt många. Känner också att ju äldre jag blir, desto mindre blir mitt behov av att hänga med andra människor. Har aldrig varit en sån som haft drösvis med kompisar i och för sig. Men sedan min bästis Håkan dog så är det nog bara Jenny som jag verkligen umgås med. Alltså umgås som i att bestämma tid och plats och träffas och PRATA. Alltid på lokal, aldrig hemma hos varandra för då känns det liksom som att vi måste kompromissa och dela med oss av vår snåla tid till andra, och det duger inte. Jag kan verkligen sakna att inte få träffa Jenny varje dag. Har väl annars haft tur med att ha haft bra kollegor under åren, så det är väl en av anledningarna till att jag inte känner jättestort behov av att träffa andra stup i kvarten.
Det har funnits andra vänner genom tiderna, men de har antingen flyttat eller så har vi liksom bara glidit ifrån varandra. Sen tycker jag att det är lite...tja, nästan problematiskt när man har förhållande och familj och sånt där. Då blir själva umgänget inte lika lättvindigt för då måste man liksom ta ansvar för andra, och även om man inte måste MÅSTE det så blir det ju inte speciellt kul om ingen annan kommer överens eller har något ut av umgänget. Kommer jag någonsin att genomlida en parmiddag? Tror inte det.
Jag känner och hänger ju rätt mycket med människor via föreningslivet, men det är lite svårt att säga var vi hade stått om vi inte hade haft föreningar som ramverk för vårt umgänge. Men det funkar ju bra att ha det på det sättet. Tror jag hade tyckt det hade känts jättekonstigt om någon plötsligt hade föreslagit att vi skulle träffas på tu man hand, utan att samtidigt träna med hundar eller rida eller något sånt.
Ja, det var väl i stort sett allt jag hade att säga om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar