Ja, ungefär sådär är mitt liv nuförtiden: svinstressigt. I fredags var jag slut som artist och orkade inte ens åka på drop in-ridning TROTS att jag inte hade ridit på min vanliga lektion på måndagen p g a orkade inte det heller. Det är någonting med november och mörkt och kallt och behöva byta om och sätta sig i en kall bil och åka iväg till ett kallt stall som inte lockar jättemycket. Fastän jag VET att när jag väl kommer dit så blir allting bra, så jag måste börja fokusera på den känslan istället.
I fredags lämnade jag med flit datorn på jobbet och åkte hem och kokade pumpasoppa med ingefära och sen slutade väl fredagen med att jag somnade på soffan som alla andra fredagar. Sedan gick det en sekund och så var det söndag kväll. Och då har jag inte gjort speciellt mycket alls, känns det som. Gick en långpromenad i lördags och fick skoskav. Igår höll jag hundkurs på förmiddagen, men resten av tiden har jag inte gjort något speciellt vad jag vet mer än sånt där som jag alltid gör på helgerna: lagar mat, bakar bröd, städar hönshus. Glodde på världscupen i hoppning, betade av nästan hela Filip och Mona (fantastisk (om man gillar skavig humor) serie på SVT, se den!). Jamen det var lugnt och fridfullt, ändå känns den här ledigheten otillräcklig. Just nu är jag i en period där jag jobbar svinmycket, jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå blir jag aldrig klar. Då blir det lite stressande med helger, samtidigt är ju kanske inte lösningen att jobba ännu mer. Vill ju ej sluta mina dagar som Boxer i Animal Farm.
Nästa helg ska vi åka till Köpenhamn. Min man fyller nämligen 50 nästa vecka, och då ville han "göra något" i samband med detta. Så då blev det en heldag i Köpenhamn. Har egentligen inte energi till detta, men det får ju gå ändå. November är sån: in i kaklet bara. Sen får man rasa ihop och återhämta sig i december. Min man vill gå och se en konstutställning. Vet få saker som är tråkigare, men man får väl offra sig för jubilaren. Sen bestämde jag att vi ska gå på Den Blå Planet. Så det blir ju åtminstone kul. Och Köpenhamn brukar ju dessutom erbjuda god mat.
Så börjar böket med att hitta någon som kan passa hundarna över dagen. Det är lite då man ångrar att man har tre, för det blir ju ett något större företag än bara en. Vi har lämnat på pensionat några gånger förut, men det har fan inte känts speciellt bra. På ett ställe har jag dålig kemi med ägaren, plus att hen tävlar aktivt nästan varje helg och då lämnar över stället till typ praktikanter och såna som arbetstränar och annan billig arbetskraft, aldrig samma två gånger i rad. På ett annat ställe har jag bättre kemi med ägarna, men de har kennel och är iväg på utställningar och annat ofta. Och stället ligger mitt ute i Tjottahejti och då kan väl hundarna stå och vrålskälla och yla i timmar utan att någon bryr sig. Jag vet att de har folk som tittar till pensionatet när de inte själva är där, så det är inte som att hundarna är övergivna. Men det känns ändå inte jättebra.
Har nu hittat ett nytt ställe som jag hoppas mycket på. Dels ligger det nära, dels utger det sig för att vara "som hemma" för hundarna, d v s det är litet och hundarna får till och med vara med inne i huset ibland. Det låter ju jättetrevligt, men då var det såklart inte bara att boka tid och plats utan ägaren vill träffa hundarna först och känna av ifall de passar att vara där. Känns egentligen helt rimligt, så hade jag nog också velat göra om jag hade haft pensionat och det känns väl mer som ett ställe där man verkligen bryr sig än ett där man bara kan komma och lämpa av sina djur lite hur som haver. Men tänk om våra hundar inte platsar på ett sånt ställe? GULP. Aja, det får jag veta ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar