Vaktelmiddag

Igår åt vi upp två av våra egenuppfödda och egenslaktade vakteltuppar. Inte Johnny Kass, han får bli långkok, utan ungtupparna. Tillagade dom genom att salta och peppra och bryna i smör, sedan fick de stå i ugnen på 175 grader i sisådär 20-25 minuter. Stekpannan vispade jag ur med lite vatten, blandade detta med soja, portvin och creme fraiche och gjorde en sås som var to die for. Till detta åt vi potatis, bönor, sallad och tomat, allt nyskördat från den egna trädgården. Smaskigt var bara förnamnet.

Blir nog inte matfotograf heller, även om vakteln på tallriken var lättare att fånga på bild än den levande versionen. Porslinet heter Asiatic Pheasants och har tillhört min mormor. Jag älskar det och använder det både till vardag och fest, men förstår samtidigt lite varför man aldrig ser den typen av tallrik i läckra matreportage. Grisskärt förtar kanske lite av läckerheten i maträtten? Aja, skitsamma. Gott var det i alla fall och vi blev mätta, dock kanske mer av tillbehören än av själva vakteln, för så värst mycket kött på de små benen hade den faktiskt inte. Skulle tippa att de väger 300 gram innan de är flådda och urtagna och sen var det ju en hel del ben att gnaga på, så köttmängden blir kanske...100 gram? Men  det kändes ändå rätt lagom mycket.